I år den 14 maj är det sextio år sedan staten Israel bildades. Tre år efter andra världskriget byggdes landet upp i spillrorna av ett judiskt liv. Den judiska historien börjar inte med förintelsen - men det är viktigt att förstå det politiska klimatet när man diskuterar statens Israels bildande. Ur ett historiskt perspektiv är tre år en försumbar tid. Nazismen hade ännu inte blivit ett minne.

Judar har även innan Hitlers Tyskland levt i diaspora, utan att accepteras som judar. Kanske på nåder som konvertiter till majoritetssamhällets ramar. Förpassade till utkanten av samhället, ibland i ghetton, har judar i tusentals år levt på nåder i de länder som varit hemländer för förfäder sedan flera generationer tillbaka. Aldrig accepterade.

Judar har alltid tillhört den grupp som pekats ut som roten till det onda. Ständigt vetandes om att deras närvarovarit oönskad, trots att den judiska gruppen inte har haft något annat hemland. Tillvaron att vara främling - trots att man inte vet något annat hemland - är välbekant även för oss kurder.

I dag finns det en stat där judar alltid är välkomna. Ett land där de försvaras, accepteras och där de kan bygga upp ett liv som judar. Oavsett varifrån i världen de kommer.

Det har bildats många stater efter Israel. Kartor har ritats om och många av våra barn sitter framför skolböcker som beskriver ett Europa som inte finns längre. Många grupper har motsatt sig ommöbleringen och nya staters utropande, men ännu har inget annat lands existens ifrågasätts av seriösa krafter.

Israels existens ifrågasätts varje dag. Inte bara av Irans president Ahmedinejad, utan även av etablerade medier och opinionsbildare. Visserligen är steget från att hävda att Israel borde elimineras från kartan till att verkställa önskan stor. Men det är viktigt att påminna om att ingen annat land har hotat att eliminera en annan stat utan att världssamfundet har reagerat.

Otaliga är de gånger som akademiker, organisationer, partirepresentanter, journalister har uppmanat till bojkott mot staten Israel. Diktaturer som Iran, Saudiarabien, Jordanien, Sudan, Somalia, Ryssland lämnas dock ouppmärksammade på den punkten.

Israel är en demokrati som sig bör ständigt ställs ansvarig för alla dess brott mot de mänskliga rättigheterna. Många seriösa människorättsaktivister och organisationer gör ett gediget arbete i att kartlägga brotten och skapa opinion. I samma andetag bör det påminnas om att även israeler har rättigheter att existera och leva i säkerhet och fred.

Försvar för mänskliga rättigheter bör inte vara reserverat de som har en viss bakgrund, etnicitet eller som har lyckats fånga elitens uppmärksamhet. Principerna om mänskliga rättigheter gäller varje levande individ på vår jord. Även de som vi inte sympatiserar med.

Så länge en demokratis existens hotas och en hel etnisk grupp ställs ansvarig för vad en regering eller armé gör bekräftas det som tragiskt formulerades efter ett folkmord utan motsvarighet i historien. Israels existens och framtid måste säkras och försvaras.

Under mina resor till Israel har jag mött och sett ett land som är dynamiskt, kulturellt, intellektuellt, varmt, generöst och gästvänligt. Kol ha Kavod.

Med förhoppning om fred och samexistens inom snart framtid önskar jag Israel och hennes befolkning: Mazal Tov!

Dilsa Demirbag-Sten