Finkultur och fulkultur - är det verkligen något att debattera i dag? Nej, tycker kolumnisten Anna Larsson i SvD (29/8) och samtidigt är det precis det hon gör. Jag återkommer strax till det. Men först en flashback till 70-talets mitt då vi var ett gäng kvinnor, verksamma som författare, journalister, scenografer, formgivare samlade hemma hos konstnären Helga Henschen.
Finkultur och fulkultur - är det verkligen något att debattera i dag? Nej, tycker kolumnisten Anna Larsson i SvD (29/8) och samtidigt är det precis det hon gör. Jag återkommer strax till det. Men först en flashback till 70-talets mitt då vi var ett gäng kvinnor, verksamma som författare, journalister, scenografer, formgivare samlade hemma hos konstnären Helga Henschen.
Förmodligen hade vi träffats för att rädda världen på ett eller annat sätt, åtminstone den kvinnliga delen av den. Vi trodde oss om mycket på den tiden. Och så plötsligt låg det lilla spetsiga ordet "finkultur" och dallrade i luften. Det dröjde inte länge förrän det solidariska gänget hade delats i två grupper med detta ord som vapen att skära med eller bli skuren av. Värst utsatt blev, som jag minns det, Gunilla Palmstierna-Weiss, som med värdinnan hade det gemensamt att hon var gift med dennas tidigare man, Peter Weiss. Och värst på hugget var nog den sedermera kända författaren Marianne Fredriksson, min dåvarande chef på Svenska Dagbladet som jag tyckte så mycket om. Men den gången skämdes jag å hennes vägnar. Och stackars Helga Henschen som alla gillade - hon stod mitt i bråket i sitt eget hus och försökte förvirrad och förtvivlad få folk att vara snälla.
Det blev inte någon återsamling i den gruppen. Jag tror vi alla kände att vi förlorat oss i svart-vit-tänkandets träsk. Jag minns att också Helena Henschen var med den gången, tystlåten och vänlig. Hon är brorsdotter till Helga. Nu har hon haft framgångar bland kulturkritikerna först med boken "I skuggan av ett brott" och i år med "Hon älskade" om Signe Thiel, sin farmor, Helgas mamma. Finkultur? I varje fall fin kultur. Böcker värda varje positivt omdöme de fått på kultursidorna!
Tydligen ska jag nu också själv få den äran att räknas till de finkulturella, åtminstone av Anna Larsson som till vardags är redaktionschef på Amelia. Liksom Correns recensent är hon i sin krönika kritisk mot titeln på den bok jag är redaktör för; "Empati och engagemang - en kvinnolinje i svensk journalistik" men till skillnad från denna nöjer sig Anna Larsson med att läsa titeln för att bilda sig ett omdöme. Den får inte godkänt. Jag är dock i gott sällskap med Rainer Maria Rilke och Malte Persson.
Vilka de är? Läs kultursidorna!
En kulturgärning som just tidningen Amelia ställt sig i spetsen för och som jag gärna vill tipsa om är det så kallade statyupproret. Redaktionen började räkna statyer i Sverige och fann att det råder kvinnobrist i Statysverige. Endast en av tio statyer föreställer en kvinna "med namn och kläder på". Av 191 statyer som föreställer kända människor är 21 kvinnor.
Nu vill Amelia förbättra könsbalansen och lanserar tjugo kvinnliga kandidater som i framtiden kan tänkas befolka Statysverige - Birgit Cullberg, Alva Myrdal, Marianne Fredriksson, Fadime Sahindal, Kerstin Hesselgren, Katarina Taikon, Anna Maria Lenngren, Elise Ottesen Jensen, Birgit Nilsson, Elin Wägner, Drottning Kristina, Sigrid Hjertén, Monica Zetterlund, Anna Lindh, Greta Garbo, Sonja Åkesson, Sonja Kovalevsky, Elsa Andersson och Barbro Alving. Rösta på din kandidat och nominera din egen, så lyder uppmaningen. Omröstningen sker på www.statyupproret.se
Vart hänför man en sådan kulturyttring? Fin- eller fulkultur? Eller är det med Anna Larssons ordval "att popularisera det fina"?
Med viss belåtenhet konstaterar jag att de tre journalisterna i Amelias tjugohövdade kvinnogalleri alla ägnas varsitt avsnitt i boken Empati och engagemang. Man kan bygga monument också med ord.
Ami Lönnroth
ami@bibliobi.com