Danmarks statsminister Anders Fogh Rasmussen har valts till ny generalsekreterare för förvarsalliansen Nato. Om detta val har 27 av organisationens medlemmar sedan länge varit ense. Men Turkiet satte sig i det längsta till motvärn och det var först sedan den turkiske presidenten och premiärministern utsatts för Barack Obamas övertalningsansträngningar på själva Nato-toppmötet (och fått ett antal hemliga löften) som turkarna gav efter.

Anledningen till Turkiets motstånd var den nu fyra år gamla affären med Muhammedteckningarna i en dansk tidning. Turkarna ansåg att en statsminister som inte förmådde stoppa dessa teckningar eller straffa deras upphovsmän var oacceptabel för den muslimska världen. Så av den anledningen var man alltså beredd att förlama Natos arbete.

Att dansk lag lika litet som svensk ger utrymme för att regeringen ska kunna ingripa och stoppa misshagligt material i en tidning spelade ingen roll i detta märkliga försvar för de muslimska folkens känslor.

Samtidigt, eller snarare några dagar tidigare, möttes Arabförbundets ledare till ett toppmöte. Där välkomnade man entusiastiskt Sudans president Omar al-Bashir. Han står åtalad inför den internationella brottsdomstolen i Haag för folkmord och krigsförbrytelser. Han bär hundratusentals människoliv på sitt samvete som följd av krigföringen i Darfur-provinsen. Över en miljon människor har drivits på flykt och lever under svårast tänkbara förhållanden.

Den muslimska världen är inte upprörd över denna grova brottslighet. Tvärtom har regeringarna gjort sitt yttersta för att hindra domstolen från att låta arrestera al-Bashir. Vid arabförbundets kongress var det därför aldrig tal om att uppfylla domstolens krav på att al-Bashir ska gripas och föras till Haag. I stället möttes al-Bashir alltså av delegaternas applåder.

Att en tidning i Danmark tillåts publicera några teckningar är alltså ett i princip oursäktligt brott. Men ett pågående folkmord på den egna befolkningen är ingenting som bekymrar de muslimska ledarna.

Dessa ledare är desamma som ständigt arbetar för att förmå Förenta Nationerna att straffa Israel för verkliga eller påstådda förbrytelser vilka givetvis aldrig är i närheten av dem som al-Bashir gjort sig skyldig till.

Det sägs ofta att vi i väst måste visa större hänsyn till muslimernas känslor. I FN vill man förbjuda angrepp på sådant som troende håller för heligt.

Jag vill påstå att problemet är det rakt motsatta. Ledarna i de muslimska länderna måste inse att deras ständiga ursäkter för egna och andras övergrepp mot mänskliga rättigheter i deras del av världen inte i längden kan accepteras om de vill uppfattas som en del av den civiliserade världen.

Det är inte acceptabelt att kvinnoförtrycket inte bara består utan tvärtom ökar i praktiskt taget alla muslimska länder. Det är inte acceptabelt att man på många håll genomfört eller strävar efter en återgång till sharia-lagar med deras straffsatser från 700-talet som inte bara innefattar dödsstraff utan såväl stening till döds som prygelstraff och avhuggna händer.

Pakistans regering sände på 80-talet ut en broschyr på engelska till tidningsredaktioner över hela världen. Jag var en av mottagarna. Där berömde man sig av hur man i detalj reglerat hur de piskor skulle se ut som användes vid prygelstraff och hur många piskrapp som skulle utdelas för olika förseelser. Det framhölls också att om offret svimmade av under proceduren skulle man vänta med resten av straffet till dess han kvicknat till.

Detta är sådant som med rätta borde göra oss alla ursinniga. Muslimers upprördhet över några teckningar framstår i jämförelse med allt detta som värsta sortens hyckleri.

Ernst.klein@telia.com