I denna miljö av undergångsteorier gick det mycket muntert till; var dag kommo många nya profeter till, en dag kommo två bedragare. De gåvo sig ut för att vara vetenskapliga forskare och ha bevis för att jordens temperatur steg till följd av människans åverkan. Ej nog med att stegringen skulle leda till katastrof och undergång, utan uppvärmningen var av sådan art att även temperatursänkningar skulle betraktas som evidens för att det verkligen pågick en temperaturstigning. Och bevisen sade de var så starka och enstämmiga, att de enda som skulle ifrågasätta dem voro sådana som inte brydde sig om miljöförstöring, skövling eller också vore otillåtligt dum och oansvarig.

Det var ju en präktig teori, tänkte de dåtida kejsarna. Om vi ansluter oss till den skulle vi kunna upptäcka vilka i vårt rike som är för eller emot vår fina miljö, och vi kunna skilja de kloka och ansvarstagande från de dumma och oansvariga. Ja, den teorin måste genast upphöjas till lag. Och så gav de bedragarna ära och berömmelse. De satte också upp arbetsgrupper, skrev förordningar och förslag utifrån teorin som de låtsades att de visste stämde, men de hade icke de ringaste egna bevis, utan litade helt till bedragarna.

När de första kritikerna dök upp bland sådana som också kallade sig forskare och miljövänner, och när kejsarna blev ifrågasatta, insåg de att de själva inte hade någon kunskap om huruvida teorin stämde, men det sade de icke. När kejsarna frågade bedragarna hur teorin kunde bevisas, påminde de om att bevisen var så starka och enstämmiga att de enda som skulle ifrågasätta dem var oansvariga miljöförstörare som led av konspirationsteorier.

Kejsarna sade, å, vi vet alldeles utomordentligt väl att teorin stämmer, det är ju så samstämmiga bevis. Nå, det gläder oss, sa bedragarna. Alla människor i riket talade om den präktiga och användbara teorin. Gud, vilken tur att vi känner till den här teorin! Undergången hade annars drabbat oss!

Inför den största, magnifika, ypperliga manifestationen för teorin, gick kejsarna i processionen, och alla människor sade: Gud, vad de är kloka! Vilket ansvarstagande! Vilket engagemang! Ingen hörde de barn som stod bredvid och tittade på och undrade varför ingen vuxen fick eller vågade tycka annorlunda. Ingen låtsades bry sig om att den grunddata som teorin sades vila på vägrades visas upp. Och trots att bedragarnas elektroniska korrespondens blev publik där det framkom att de friserat siffrorna för att få teorin att stämma, vågade ingen ifrågasätta teorin, av rädsla för att verka oansvarig eller dum.

Det kröp i kejsarna, som hörde barnens röster tränga igenom folkmassan, men de tänkte som så: Nu måste vi hålla ut till processens slut. Och så höll de sig ännu rakare, och deras kammarherrar fortsatte bära på teorin som alls icke var ledd i bevis."

Tove Lifvendahl