Widars krönika Lena Rådström Baastad är partisekreterare för Socialdemokraterna. Partisekreteraren har en viktig roll i partiet; inte minst när det som nu drar ihop sig till valår. S befinner sig i ett sammansatt läge. Å ena sidan är S Sveriges största parti. 25–27 procent håller S för bästa parti. I dagens konkurrens är det en mycket hög notering som alla partier i snart sagt hela Europa skulle vara supernöjda med. Å andra sidan har S en uppblåst självbild att släpa på. 70–80 år med närmast monopol på regeringsmakten har satt sina spår.

Bilden av att vara Det partiet bland övriga partier försvårar nutidskommunikationen och sätter även ofta käppar i hjulen för vettiga och jämlika samarbeten med andra partier. Lena Rådström Baastad har inget lätt jobb när hon ska foga samman dessa två spretande verklighetsbilder till ett sammanhållet och förankrat förhållningssätt för valrörelsen.

Under några veckor runt första maj har S ökat aktivitetsnivån för att ”känna lite på valrörelsen”. Det har funnits illavarslande inslag av nervösa och våldsamma överdrifter och grova utspel under den perioden. Sansat folk har dragit öronen åt sig och kritiken – inte minst i samband med partiledardebatten i Agenda 6 maj – har varit hård.

I en artikel i Expressen (14 maj) korrigerar Lena Rådström Baastad kursen. Tyngdpunkten i artikeln är en saklig presentation av de satsningar på bland annat pensioner och vården som ingår i partiets angelägna ”Trygghetsprogram” inför valet. I de topprankade invandringsrelaterade frågorna ges klara och sakliga besked där till exempel det tidigare utropade ”förbudet” mot religiösa skolor nu har sansats till ”tillsyn och regelverk”. Kritiken av övriga partier (M och SD) är kortfattad och saklig. Moderaterna som nyligen skälldes för att vilja sänka lön och välfärd för varenda kotte utom de superrika uppges nu stå för ”lägre löner för vissa och en svagare välfärd.” Till och med SD kritiseras på ett seriöst sätt.

Jag är övertygad om att Lena Rådström Baastads vägval är det rätta. Visst kan jag förstå nervositeten. SD konkurrerar om tunga väljargrupper och M utmanar återigen om rollen som mest statsbärande parti. Så är det. För den som är angelägen om att vara relevant för väljarna nu och sedan finns det dock inget annat att göra än att vuxet och envetet och på gott humör försöka ta fram genomförbara – det vill säga samarbetsinriktade – åtgärder mot verkliga samhällsproblem.

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se