Widars krönika Miljöpartiets värsta år (hittills är väl kanske bäst att säga) sedan dess tillblivelse i början av 1980-talet är tveklöst åren från 2014 och framåt. Miljöpartiet hade kanske varit ett lyckligare parti om de stått utanför regeringen; stannat kvar i den härligt ansvarsbefriade oppositionsmiljön och anklagat regeringen för svek i bland annat invandringspolitiken, i brunkolspolitiken, i Natopolitiken, i flygskattepolitiken och i järnvägspolitiken. Självklart hade det varit mycket behagligare än att som det har blivit, själva – externt och internt – anklagas för svek.

I Miljöpartiets riksdagsgrupp finns framförallt fyra ledamöter som ofta och offentligt protesterat mot sitt partis regeringspolitik: Carl Schlyter, Annika Lillemets, Valter Mutt och Jabar Amin.

De fyra har på olika sätt och med olika tonfall och ordval intagit attityder som kan sammanfattas med ett citat från Carl Schlyter till Svenska Dagbladet då det stod klart att han inte längre hade sitt partis förtroende att vara ordförande i riksdagens EU-nämnd: ”Jag blev petad för att jag varit mer lojal mot vårt partiprogram än med regeringen.”

Just den där attityden – jag tar mig rätten att själv tolka vad som är den rätta politiken – är självklart frisk och sund och i någon mening grundläggande för allt engagemang i politik. Problemet är bara att politiska partier som gärna vill ha inflytande och kunna påverka behöver kunna göra tolkningar och dagsaktuella värderingar av vad den bästa politiken är just nu.

De som vill vara med i politiken – och ha viktiga uppdrag i riksdagen som till exempel Valter Mutt som var utrikespolitisk talesperson – behöver ha förmågan att anpassa sig till de dagsaktuella förändringarna.

Detta gäller naturligtvis i extra hög grad riksdagsledamöter med tunga uppdrag i partier med plats i regeringen. Pallar man inte det så får man lämna.

Vilket tre av de fyra – Schlyter, Mutt och Lillemets – nu har beslutat sig för att göra. De ställer inte upp till omval till riksdagen. Vilket hedrar de tre. De tar konsekvenserna själva istället för att kräva att alla andra ska rätta sig efter deras tolkningar. Nu är de fria att tycka att göra vad de vill. Samtidigt ökar Miljöpartiets chanser att de bästa åren kan vara de åren som kommer.

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se