Språkspalten Är det bättre att vara själv än att vara ensam? Ja, det är i alla fall en vanlig förklaring till att ordet själv ofta används där många, i synnerhet äldre, skulle föredra ensam. I Rapport nyligen pratade man om gamla människor som dör själva, enligt ett exempel en läsare skickade in.

Själv betyder ungefär utan hjälp, på egen hand; ensam betyder utan sällskap. Ibland är valet givet, ibland mer öppet.

Det förefallar väl belagt att det finns en förskjutning här, till förmån för själv. Frågan är vad den beror på. Ett vanligt resonemang är att ordet ensam signalerar någonting negativt, att ensamheten inte är självvald. Kanske lite skambelagd till och med. Själv har en mer positiv klang. Den som äter själv gör det förvisso utan hjälp, men också för att hen vill det. Man går hellre själv på bio, än ensam.

Samtidigt är användningen av själv på det här sättet väl etablerad sedan lång tid tillbaka, åtminstone i talspråk. Därför kan det också handla om att ett regionalt språkbruk har fått fäste i ett större område. Författaren Lars Gustafsson skrev om det här i Expressen en gång och tog upp just exemplet "han dog själv", vilket han kände väl igen från sin barndoms Västmanland. Han menade att det inte bara är gammalt, utan också bra, eftersom det implicerar en aktiv part: "I 2000-talets Sverige är allt som framställer oss som aktörer, som handlande individer, och inte som viljelösa objekt, att föredra", skrev han.

Daniel Erlandsson skriver språkkrönika varje måndag. Skicka frågor och synpunkter till daniel.erlandsson@ostgotamedia.se