Widars krönika I boken "Det lilla landet som kunde" (Vulkan 2018) bjuder författarna Jens Ganman och Mustafa Panshiri på alla höga och låga frågor som jag tror finns i det högintressanta invandringsintegrationspolitiska komplexet. Sverige liknas vid det lilla ångloket i barnboken "The little engine that could" (1930). Bokens positiva budskap är att allt är möjligt bara man tror på sig själv.

Det ligger en hel del i liknelsen. Loket peppar sig med utropet "Jag tror jag kan!" Det officiella Sverige har under flera år peppat sig med ord om att "vi kan lösa utmaningarna eftersom vi har löst svåra utmaningar förut."

Fast nu för tiden är det mer frekvent att tala om att vi har varit "naiva" och om att "Sverige inte kan avvika från vad övriga Europa gör".

Bokens avsikt är inte att gnugga politikernas ansikten i de misstag som begåtts. Författarna lanserar sin bok som ett "ärligt försök" att förstå varför det har blivit som det har blivit och varför debatten har blivit så polariserad. Det är en varudeklaration som boken lever upp till på ett bra sätt. Författarna verkligen anstränger sig för att utsätta sig och sina ståndpunkter för påfrestningar och motsägelser och nyanser. Vi får följa förberedelser och genomföranden av långa intervjuer med polariserande och motsägelsefulla personer.

Jens Ganman är i grunden en artist och dessutom författare och journalist med rötterna i Östersund. Mustafa Panshiri kom till Sverige som 11-åring tillsammans med sina afghanska föräldrar. Han utbildade sig till polis och var verksam i Linköping. Numera har han lagt av uniformen och har gjort en "underbar resa" som skildras i ett av bokens kapitel.

"Det lilla landet som kunde" liknar mer en installation än en färdigtryckt bok. Temat växer fram medan det studsar fram och tillbaka mellan stort och smått, mellan skratt och allvar och mellan anekdoter och strukturer. Bokens fokus på "de låga förväntningarnas rasism" är riktigt pang på rödbetan.

Exakt vad som hände då det gick snett i invandrings/integrations-Sverige går inte att sätta fingret på. Precis vad som händer nu när det är på väg att bli rakare är heller ingen precis vetenskap. Kanske har förmågan till "tvärvändning" en avgörande betydelse? Det lilla loket ångar på och peppar sig fortfarande med utropet "Jag tror jag kan!" Utan att djupare reflektera över att det nu kör åt ett annat håll än tidigare?

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se