Bilbränderna och de våldsamma upploppen i Västsverige hade knappt hunnit komma igång på allvar förra veckan innan häpnadsväckande budskap började spridas på Facebook och Twitter. Min häpnad omfattade inte de gängse artister och vänsterfolk som nätlever i symbios med konspirationsteorier och låtsasvärldar.

Däremot förbluffade det mig när redaktören på den största socialdemokratiska ledarsidan – Anders Lindberg på Aftonbladet – twittrade “Väldigt märklig tidpunkt för en organiserad massattack mot bilar på detta sätt. Nästan som om syftet var att påverka valet." Inte blev jag lugnare när Johan Hedin som är rättspolitisk talesperson för Centerpartiet facebookade: “Det kan bara finnas en agenda för detta beteende: de vill att valet ska handla om bilbränder." Häpet och sorgset tvingades jag konstatera att även S- och C-toppar numera avfärdar tunga socialpolitiska problem med konspirationsteorier. Hur har det kunnat gå så illa?

Malcom Kyeyune är en ung och intressant skribent som fram till 2014 var aktiv i V:s ungdomsförbund Ung Vänster. I en artikel på Ledarsidorna.se diskuterade han möjliga förklaringar till uppsvinget för konspirationsteorier i etablerade politiska kretsar. Han beskriver det som en krasch mellan idé och verklighet. Antingen så är man förmögen att ta in att "Sverige helt enkelt är ett otroligt splittrat samhälle, med den sortens scener av gatuvåld som är tämligen vanliga för sådana samhällen." Nästa steg i en sådan tankeprocess är att justera sina idéer om politik och samhälle så att de nya verkligheternas problem och konflikter kan tas om hand på mogna och rationella sätt.

Det andra alternativet man kan välja i en ideologisk krissituation, "i ett läge där verkligheten inte spelar med, är att frånsäga sig verkligheten", skriver Kyeyune och beskriver det som ett förhållningssätt där det som sker framför ögonen uppfattas som en kuliss: "Bakom kulissen ser världen fortfarande ut som den egna ideologin hävdar att den måste göra. (--) Så beter sig en ideologi i djup kris."

Jag är ingen vän av överord. Man får ta det så vackert. Men är det kanske inte just det där ideologiska krisandet som vi ser utspelas i en valrörelse alldeles här intill? Så kan det vara.

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se