Widars krönika Det polariserade läget i politiken efter 2014 års val har förvärrats. För fyra år sedan löstes den hotade krisen ut med en tanig minoritetsregering bestående av ett S-parti som då gjort sitt sämsta val på hundra år och av ett idealistiskt miljöparti som aldrig regerat och i stort var ideologiska motståndare till det mesta av det som S är och var. Den lösningen kommer inte att fungera nu. Att regeringen ”fungerade” berodde dessutom främst på ett stort antal överenskommelser med de borgerliga partierna i tunga frågor om energi, migration, försvar och infrastruktur.

De borgerliga partierna krävde redan på valnatten samfällt att statsminister Stefan Löfven skulle avgå så att talmannen fritt kan börja sondera efter möjliga regeringsbildare. De borde i mitt tycke ha haft lite mer is i magen. För gemene man och kvinna som inte ägnar sitt liv åt funderingar på Grundlagsutredningens oklara ord om vad en statsminister bör göra i ”oklara lägen” efter ett val så framstår det som svårbegripligt varför just Löfven ska ses som den stora förloraren? Måhända går tankarna också till de borgerliga partiernas förhastade krav på försvarsminister Peter Hultqvists avgång förra sommaren; den striden vann Stefan Löfven sedan de borgerliga splittrats.

Avgångskravet bygger på att den borgerliga majoriteten vid omröstningen om statsminister förutsätter att SD gör gemensam sak med dem och röstar nej till Löfven i riksdagens votering om ny statsminister. Samt att samma SD kommer att lägga ner sina röster vid nästa omröstning om Ulf Kristersson som statsminister. Vilken därigenom blir vald. Denna förutsättning – SD:s passiva stöd – är dock inget favoritämne hos de borgerliga. Vilket bidrar till att deras avgångskrav blir svårbegripligt för medborgarna.

Löfven har hur som helst förklarat att han inte tänker avgå. Vilket är maktpolitiskt logiskt. Han vet om sprickorna i den borgerliga alliansen. Därför utmanar Stefan Löfven Ulf Kristersson. Liberalerna kommer kanske att falla undan för trycket. Men för att ha chansen att kunna stoppa Kristerssons inval som statsminister så krävs även att Centerpartiet hoppar över till S. Centern är ett parti med helt andra makttraditioner än vad Liberalerna har. Annie Lööf skulle kunna få stöd från sitt parti för att träda in i Kristerssons regering även om tillträdet sker genom att SD lägger ned sina röster i voteringen om statsminister.

Personligen skulle jag helst se en regering med hyfsat samfällda intressen i politikens tyngsta sakfrågor om invandringen och välfärden i vid mening. Alliansen är inte en sådan regering. S, V och MP är inte en sådan regering. Det krävs något annat. Och eftersom detta "något annat" inte finns ännu så ställer jag in mig på en ganska så bökig mandatperiod här framöver.

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se