Förra torsdagen frågade jag trettonåringen hur första skoldagen i nya skolan hade varit. Han utbrast:

– Det var jättebra! Vet du, hela klassen satt helt tyst när läraren pratade. På varje lektion! Så himla bra! Och lärarna verkar jättebra!

Jag blev förstås väldigt glad, få saker är viktigare än att barnen trivs i skolan, men samtidigt var det svårt att inte tänka på de som är kvar på hans tidigare skola. På dem och alla andra barn runtom i landet som varje skoldag kämpar med stök i klassrummet.

Tänk att vi har fått en skola i Sverige där det känns som en högvinst för en trettonåring när han lyckas hamna i ett lugnt klassrum där hela klassen lyssnar på lärarna.

Det är för sorgligt.

Alla har åsikter om skolan, alla tror sig veta vad som är bäst och år efter år slår politikerna knut på sig själva med förslag och reformer för att göra det bättre.

Så mycket debatt, så många omorganisationer, när det egentligen bara handlar om två saker för att få lärandet att fungera:

Kompetenta lärare och lugn i klassrummet.

Jag har sett i valdebatten att polletten börjat trillat ner hos flera partier, som lyft just detta, men det är så dags nu. På många skolor är läget akut, oordningen i klassrummen total.

Tidigare i somras fick jag besök på redaktionen av en uppgiven lärare.

Han ville berätta sin historia, om vardagen på en av Östergötlands gymnasieskolor. Jag väljer att anonymisera läraren, låt oss kalla honom Bengt, då jag inte vill peka ut bara hans skola. Jag är övertygad om att problemen Bengt vittnar om gäller många skolor, inte bara hans.

– Det är något fel i samhället när en gymnasieskola blir som ett fritids. Så är det hos oss, skolan andas en kravlös slapphet.

Bengt, som varit lärare i närmare 30 år, berättar hur han vill sätta gränser för eleverna, framför allt för att få dem att komma i tid till lektionerna, men hur han hela tiden körs över av sin rektor.

– Allt handlar om anpassningar idag. Jag får hela tiden höra från rektorn att jag ska anpassa mig till eleverna när de än kommer. För så står det i skollagen, enligt rektorn. Så när eleverna trillar in en efter en, 5, 10 eller 40 minuter för sent, så ska jag börja om lektionen på en nivå som passar varje elev.

– Jag låser ofta dörren, så som jag läste i Corren att andra lärare också gör, men då går eleverna och gnäller hos någon av mina kollegor som låser upp. Eleverna är så bortskämda. En som jag, som vill hålla på ordningen, framför allt då schemat, blir verkligen den onda bland skolans lärare.

– Att jag som lärare och eleverna som är i tid ska anpassa oss efter de som kommer när de vill, det är så otroligt dåligt.

– Man kan ha åtgärdsprogram, med anpassning, när det finns ett problem i botten. Det är något helt annat. Men de här eleverna jag talar om är bara nonchalanta och lata. De vänder på dygnet, spelar spel på nätterna och skolan accepterar det. Eleverna har för mycket rättigheter som de nyttjar. Så fort de inte gillar det man säger så går de till rektorn.

– Skolan ska ju förbereda eleverna på verkligheten, ibland till och med på ett särskilt yrke. Men så funkar det inte idag. Hela samhället har blivit slappt och skolan också.

Har din auktoritet som lärare förändrats med åren?

– Ja, det har blivit sämre hela tiden. Nu är det eleverna som bestämmer, de hittar alltid någon på skolan som jamsar med. Jag förstår inte vart det är på väg. Vi måste ställa krav.

– Ta bara det här med CSN. Är man mycket frånvarande så minskar bidraget. Det är bland annat därför vi lärare ska föra upp frånvaro. Men rektorn stryker när den tycker det blir för mycket. Varför ska jag då föra upp den?

Varför tror du det är så?

– Det kan väl finnas flera skäl, men ett kan ju vara att det är viktigt för skolorna idag att behålla sina elever. Det är viktigt för skolorna att vara populära. Det är en väldig konkurrens om eleverna idag. Men jag tänker att om vi sköter skolan som vi ska, visar auktoritet mot eleverna så de lär sig vilka krav som finns ute i verkligheten, så borde det också vara något värt.

– Som det är nu får eleverna en bild av verkligheten att alla anpassar sig efter dem. Vissa elever, när de ska göra sin praktik, vill välja arbetsplats, vilka de ska jobba med och vad de ska göra. Det är katastrof. Jag har försökt förklara att ute i yrkeslivet går det inte att välja vem man jobbar med, men nej, nej, det kunde de inte alls förstå.

Vilka krav vill du se på eleverna?

– Kanske kvarsittningar eller nåt annat som får eleverna att känna att de gör fel. Nu händer ingenting. Eleverna borde jobba igen tiden de kommer för sent.

– För många ungdomar tar skolan med en axelryckning. De bara går sina år för att få den vita mössan, de bryr sig inte om betygen. Jag tycker inte att man ska flyttas upp till nästa årskurs när man inte klarat kraven. Men idag flyttas man upp ändå. Det är så slappt. Det borde vara så att man flyttas vidare först när man är färdig med en kurs. Då blir det en konsekvens för de som skiter i det.

Jag läser i Expressen om rektorn Hamid Zafar på Sjumilaskolans högstadium i Göteborgsförorten Biskopsgården. Han berättar där om en situation långt värre än Bengts, hur eleverna tidigare slogs i korridorerna, slog sönder möbler, skrämde lärare och gick ut och in under lektionerna som de behagade.

När Hamid Zafar tillträdde sin tjänst lade han fokus på ordning och reda. Han förbjöd mobiltelefoner på lektionerna och skapade regler för hur eleverna ska gå in och ut ur klassrummen. Idag ställer sig eleverna på rad och tar läraren i hand när de går in till lektionen. Dessutom är elevernas föräldrar numer ersättningsskyldiga för skadegörelse, vilket minskat skadegörelsen kraftigt, och svinnet på skolbiblioteket har i det närmaste upphört sedan barnen fick med sig räkningar hem på hundra kronor per försvunnen bok.

– Om eleverna vet vilka regler som gäller på skolan skapar det trygghet, säger Hamid i Expressenreportaget.

Visst är det så. Vi behöver alla veta vad som förväntas av oss. Barn och ungdomar såväl som vuxna, ja min hund också för den delen.

Med tydliga ramar vet vi vad vi ska göra, varför, hur och när och vi vet också vad det innebär om vi inte gör det.

Så enkelt, men ändå så svårt i den svenska skolan.

Hamid Zafar har visat att det går.

Trettonåringen hemma upplever det på sin nya skola.

Jag hoppas Bengt också snart får göra det.