Men sen då Björklund?

Widars krönika Denne gode talare leder ett parti som för stunden hoppar lite fram och tillbaka runt fem procent i opinionsmätningarna.

Jan Björklund höll ett bra tal när han öppnade Liberalernas riksmöte i lördags i Västerås. Björklund håller ofta bra tal; så det är inget konstigt med det. Under sina tio år som partiledare har han hunnit med att öppningstala på många riksmöten och kommunkonferenser. Många kvällstal i Almedalen och sommartal på Västkusten har det också blivit.

Till listan av partiledartal bör även adderas ett trettiotal inledningsanföranden i riksdagens partiledardebatter. Två valrörelser som partiledare har genererat många tal ute i partidistrikt och på gator och torg. Under sina många år som utbildningsminister och vice statsminister har Jan Björklund antagligen – utöver partiledartalen ovan – dessutom haft anledning att hålla ett ordentligt och genomtänkt tal i vart fall två gånger i månaden. Vi talar således om kanske femhundra längre och utåtriktade tal som Jan Björklund har levererat under det senaste decenniet.

Hade uppdraget som statsminister tilldelats den som hållit de bästa talen under mandatperioden så hade Björklund definitivt legat bra till att få kröna sin karriär med att få läsa upp en regeringsförklaring i riksdagen. Men denne gode talare leder ett parti som för stunden hoppar lite fram och tillbaka runt fem procent i opinionsmätningarna. Vilket kan tyckas lite orättvist mot bakgrund av de framgångar för liberalismen som Jan Björklund tog upp i sitt inledningstal i Västerås.

Han konstaterade på sitt typiska liberalpopulistiska sätt att mänskligheten under de senaste 30 åren av liberal globalisering – sedan Sovjet gick i drickat – haft sin "lyckligaste period på 30 000 år." Det ligger mycket i det han säger. När frihandel och öppenhet slipper stångas mot totalitära regimer så blir det bättre för fattigt folk på många platser på planeten. FN:s så kallade milleniemål för sådant som minskad fattigdom, barnadödlighet och ökade läskunskaper talar sitt tydliga språk.

I inrikespolitiken lyfter det dock inte för Björklunds liberaler. Att ta avstånd från moderater, sossar och sverigedemokrater ger stormande applåder på riksmötet i Västerås. Men sen då? Mellan raderna säger ju Björklund att han har gett upp tanken på att regera Sverige. Risken är att han far iväg och omvandlar Liberalerna till ett slags borgerligt vänsterparti där "sanningen" väger tyngre än chansen att få något vettigt gjort i kompromissernas armbrytningar.

 
 

Krönikor