Vi träffades runt millennieskiftet när jag bodde i Florida. Det var jag som lärde honom att riktig grädde kommer från kor och inte en tryckflaska i mataffären (han trodde knappt sina öron). Han lärde mig betydelsen av "going mudding" (slira runt i lera på ett lastbilsflak). Hans största intressen var reptiler, kamphundar, och "pro-wrestling”, en bisarr show där gorillaliknande män pucklar på varandra.

Jag tänker på honom när jag läser den fantastiska "Hillbilly Elegy”, en memoar om en familj och kultur i kris. I boken, som utkom förra året och förutspås bli en amerikansk klassiker, berättar J.D. Vance, 31 år, om sin osannolika klassresa, från den kaotiska uppväxten i Ohio till juridikexamen från ett av USA:s främsta universitet, och belyser samtidigt förfallet av en befolkning som ofta avfärdas som "rednecks”, "hillbillies” eller "white trash”.

Det är bland dem, i den vita arbetarklassen, som hopplöshet och offermentalitet slagit rot, drogmissbruk härjar, medellivslängden sjunker, och det dysfunktionella sociala arvet hänger, som Vance skriver, likt en tegelsten runt halsen. Ingen annan grupp ser mer dystert på framtiden. Och ingen annan grupp hade större betydelse för resultatet i presidentvalet.

I vår hudfärgsfixerade samtid är det lätt att tro att i USA handlar "vi” och "dem” alltid om vita och svarta. I själva verket utgör samhällsklasser och subkulturer (Vance fokuserar på amerikaner med skotsk-irländskt påbrå utan högre utbildning) grundbultar i amerikansk identitet. De flesta i prydliga Newburyport må vara vita men det är också ett av få attribut vi delar med dem på andra sidan bron.

Min kollega Jen har gjort resan från ena sidan till den andra. Hon är vår egen J.D. Vance, en före detta Tennessee-bo vars hillbilly-förflutna ständigt görs sig påmint. Förra veckan var det en meth-beroende kusin som stulit hennes identitet för att finansiera sitt missbruk. I våras hittades hennes morbror död i en husvagn av en heroinöverdos. Hennes släkt, som helhjärtat stödde Trump i presidentvalet och gärna sprider konspirationsteorier på Facebook, tycker för övrigt att Vances bok är skräp.

Jen pratar fortfarande med samma sydstatsdialekt som Shannen. Inget kunde få mina vänner på universitet i norra Florida att skruva på sig som när han öppnade munnen. Herregud, vilken redneck.

Sista livstecknet från honom var en Facebook-tirad där han förbannade sin mamma. Jag tyckte om hans föräldrar. Millie jobbade som sekreterare även om jag i stort sett aldrig såg henne lämna den maffiga fåtöljen framför storbilds-TV:n som Shannen köpt på kredit till hennes födelsedag. Pappa Jimmy var en kedjerökande byggarbetare, stolt över enplanshuset i timmer som han byggt åt sin familj. De skulle aldrig kalla sig rednecks. Däremot hade Shannen ett och annat epitet på alla "losers” som bodde på andra sidan vägen i den skräpiga husvagnsparken.

Shannen hade en inre drivkraft som jag gillade. Han ville mer och bättre. Kanske var det de ständigt marijuana-rökande vännerna som höll honom tillbaka. Kanske tog hans hälsoproblem ut sin rätt. Men förra året fick jag ett e-mail från Millie. Shannen är död.

Jag minns när vi låg på rygg och tittade upp i den svarta Floridahimlen. Och hur vi just i det ögonblicket nästan kunde ta på stjärnorna.

Ulrika G. Gerth är frilansjournalist bosatt i USA.