Språkspalten En läsare noterade för en tid sedan hur personer som intervjuas i radio eller tv ofta inleder ”ja, men ... ” eller ”nej, men ...” på ett sätt som verkar oegentligt. Han nämner särskilt hur detta förekommer i idrottssammanhang, vilket säkert är en helt riktig iakttagelse. Sannolikt får vi höra formuleringen många gånger under OS.

Vad kan man tänka sig att ordvalet fyller för funktion?

I Svenska Dagbladet fanns nyligen en krönika som resonerade kring detta. "Nej" kan fylla olika funktioner. Den mest uppenbara är som ett nekande svar på en fråga. Men uppenbarligen handlar det i de här fallen om någonting annat. På till exempel frågan ”hur känns det?” går det ju inte att svara nej om nekandet vore hela innebörden.

En annan funktion är att nej byter riktning på samtalet; man pratar om något och markerar med ett nej att man vill glida över i något annat. ”Nej, jag undrar om det är skönt ute nu.”

Det kan också vara ett sätt att starta ett samtal efter en tids tystnad. Lite avvaktande och inte så påträngande.

På så vis markerar nej ett avbrott, mot ämnet eller mot tystnaden. Intressant nog fungerar då det till synes entydiga och bestämda ordet nej som ett övergångsord, som får samtalet att flyta smidigare.

Hur hänger det ihop med just idrottsutövarnas språk? Nej, jag vet inte säkert. Men kanske ska man tänka sig att det handlar om att backa lite, komma på distans från frågan och därmed kunna svara mindre kravfyllt.