Nostalgi är en njutning som bara växer med åren. Vi tycks leva i nostalgins storhetstid, filmer i 50-talsmiljö, leksakssamlare, retrotrender och nostalgimässor, överallt ger människor uttryck för sin förtjusning i att blicka bakåt.

Men nostalgin är förrädisk, som alla berusningsmedel bör den avnjutas med viss försiktighet. Nostalgi är kusin med känslan av att allt var bättre förr. När teknik- och samhällsutvecklingen tycks accelerera i samma takt som man själv får ett växande behov av lugn och stabilitet är det lätt att komma till slutsatsen att det fanns en tid när allt var bra. Eller åtminstone bättre.

Men när var denna tid? När var ungdomarna bättre? På 50-talet när de satt som ljus i skolan men mobbade varandra brutalt så fort de vuxna vände ryggen till? På 70-talet när debutåldern för mellanöl var 14 år och en av de stora fritidssysselsättningarna var att sniffa thinner? (jodå, jag var med, jag var där). Dagens ungdomar är mycket klokare än så, men de SITTER MED KEPSARNA PÅ INOMHUS och är därför nostalgimissbrukarnas främsta måltavla.

Förresten är det något som rent logiskt inte stämmer. Om varje generation vuxna har rätt i att ungdomarna är värre än förr så borde ju dagens unga, i någon slags omvänd evolution, ha utvecklats till dreglande grottbjörnar.

Var Sverige bättre förr? När då? På 40-talet när barn födda utom äktenskapet fick växa upp med skam och skvaller? På 60-talet när kvinnor kunde bli systematiskt misshandlade av sina män och ändå se polisen vända i dörren eftersom det var en ”familjeangelägenhet”? Eller är det till 90-talets krisår som svenskarna längtar tillbaka?

Det är när politiker vill utnyttja det-var-bättre-förr-känslan som alla varningsklockor måste ringa. Människor med maktambitioner vet allt om nostalgins magiska kraft, och i oroliga tider spelar de skickligt på känslor av att utvecklingen har gått för långt, vi måste tillbaka till det gamla. Det är ingen tillfällighet att det står ”Make America great again” på Donald Trumps baseballkeps. Och när Putin förklarar att Ryssland har en historisk rätt att vara en stormakt vet han precis vilka knappar han trycker på.

Nostalgi är de högernationellas främsta verktyg. Just nu verkar hela Europa vara fyllt av politiker som målar upp bilder av fornstora dagar när varje folk hade ett eget land bakom väl bevakade gränser. Bilderna är helt igenom falska, så har Europa aldrig sett ut. Men strävan efter att skapa en sådan världsordning utlöste två världskrig.

Därför ska man placera nostalgin där den hör hemma, bland vinylskivor, leksaksbilar och moraklockor. När den tränger sig in i samhällsdebatten och politiken bör man stanna upp. Var det verkligen bättre förr? Och i så fall – för vem?