Det händer ideligen. ”Nej men hej, det är ju du som skriver krönikor i tidningen . . . eh . . . Carina Gynning. Nej, Carolina Gynning, menar jag!”

För mig är detta obegripligt, för så vitt jag kunnat utröna har vi ingenting alls gemensamt.

Carolina Gynning är 39 år och enligt Wikipedia ”en svensk glamourmodell, programledare, bloggare, sångerska, skådespelare, dokusåpadeltagare och konstnär”.

En fotomodell och dokusåpakändis som bytte spår i livet, opererade ut sina bröstimplantat och satsade på konst och författarskap.

Vi har aldrig setts, men jag gillar hennes konst.

Är vi varandras dubbelgångare, av naturen väldigt lika varandra? Nej, tyvärr (för mig). Nej, tack gode gud (för henne).

Är jag en så kallad look-alike? Alltså en person som medvetet sminkar och klär sig för att efterlikna och imitera sin idol? Nej.

Vad det handlar om måste vara att våra för- respektive efternamn har samma begynnelsebokstav. Jag kan inte komma på någon annan anledning till att jag stup i kvarten kallas ”Carolina Gynning”.

Apropå namn. I detta indivudualismens tidevarv måste namnfrågan vara jobbig för många.

Jag menar, alla namn som ligger bra i munnen och har något slags bäring i verkligheten (som Bergsjö, Tallgren och Strandvik) är ju redan upptagna.

Så dem kan man inte aspirera på.

Nu får man dra till med namn som ger tungvrickningar och är fullständigt obegripliga. Flakflint. Krullknofs. Strandstrür. Hjordgöl. Breskbröl.

Många av dagens småbarnsföräldrar kommer inte långt efter, i sin iver att ge avkomman ett namn som ingen annan i hela världen bär.

Jag ser framför mig hur dessa arma ungar i framtiden förbannar sina föräldrar eftersom de tvingas bokstavera sina namn flera gånger om dagen, och lik förbannat blir det felstavat namn på viktiga dokument och mejl som aldrig kommer fram.

Jag spår att framtiden tillhör de gamla hederliga son-namnen, eftersom snart ingen heter så längre.

De kommer att bli de verkligt exklusiva namnen som utmärker sig och skapar ett avtryck, som man hajar till över och lägger på minnet.

När alla Flakflint, Krullknofs, Strandstrür, Hjordgöl och Breskbröl är upptagna skrider pålitliga namn som Eriksson in på scenen och briljerar med sin särart.

Tacka vet jag när efternamnen är kombinerade med vanliga förnamn, som Bertil Andersson och Ulla Karlsson. Lätta att säga, lätta att stava. Om Ulla Karlsson känner att hon vill sticka ut kan hon alltid krångla till sitt namn och börja stava det Ullah Carlzon. Vill hon ytterligare odla sin särprägel kan hon byta ut de versala begynnelsebokstäverna mot gemener. ulla carlzon.

Nä, måtte hon fortsätta heta Ulla Karlsson.

Vem är förresten jag att sitta här och raljera över namn? Glenning är ju lika obegripligt som Fläskmyr.

Men så har jag också fått heta allt mellan Klänning och Gnälling under årens lopp. Men oftast Gynning.

Ja ja. Jag får väl vara glad så länge ingen får för sig att det är Carina Lynning jag heter. Eller Carina Gynstol.