Widars krönika Jimmie Åkesson är partiledare för Sverigedemokraterna och översteretsticka i svensk inrikespolitik. Det är en tacksam position; visst är det så. Men mindre uthålliga och sämre politiskt fallna politiker skulle lätt kunna bränna de frilägen och straffsparkar som Åkesson oftast – med en retsam touch – nu dunkar in i mål.

En av Åkessons vassaste uppvisningar i retstickepolitikens konst var när SD på senhösten 2014 plötsligt röstade på Alliansens budgetförslag vilket fick till följd att den nya och taniga minoritetsregeringens första budget föll i omröstningen.

Från SD-håll var kalkylen att de övriga partiernas svar antingen skulle bli ett extraval – där SD skulle gå starkt – eller omorganisationer som än tydligare skulle knyta samman ”etablissemangets sjuklöver” mot de ”folkliga sanningssägarna” i SD.

Vi vet hur det gick. Jimmie Åkessons budgetmanöver pressade fram Decemberöverenskommelsen; en modell för minoritetsstyre som tjänat SD väl.

Nu närmar sig nästa riksdagsval och Decemberöverenskommelsen kommer att sägas upp. Jimmie Åkesson behöver något nytt; inte minst därför att invandringspolitiken inte längre är samma knockoutpiller för SD som den tidigare varit. S och M har närmat sig sina klassiska och återhållsamma attityder till asylinvandring. Det finns tecken på att väljarflykten till SD har mattats av.

I en intervju med Dagens Industri nyligen sa Jimmie Åkesson att han kunde tänka sig att regera tillsammans med S eftersom Alliansens migrationspolitik – tack vare Annie Lööf – är så mycket sämre än Socialdemokraternas. ”Fimpar S samarbetet med MP är vi beredda att samarbeta", sa Åkesson. I samma intervju skällde SD:s partiledare på M:s nya partiordförande Ulf Kristersson och anklagade honom för att ”spela dubbelt”; han säger ett men menar ett annat i invandringsfrågan.

I själva verket är det ju så att Åkessons SD inte kommer att ”samverka” med vare sig en M- eller S-ledd regering. Däremot kommer säkerligen båda sidor – under ljudliga trumpetstötar om motsatsen – lättare fördra att SD finns.

Vi skulle kunna säga att retsticketricket fungerar ännu en gång för Åkesson. Ulf Kristerssons strategi att inte prata om SD störs. Stefan Löfvens strategi att tala om SD som ett mycket moderatnära parti störs.

SD får dock se upp så att de inte retar sina egna och nya väljare för mycket. Retsticka är nog okej för väljarna. Men ett någorlunda seriöst framträdande är nödvändigt. Oansvarsfulla pajaskonster kan visa sig vara förödande.

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se