Widars krönika Grova brott och (uteblivna eller mjäkiga) straff är ämnen som präglar det offentliga samtalet så här dagen före dopparedan. Tidigare i veckan i Göteborg fälldes ett antal unga män till som högst nio månaders fängelse för att de attackerat poliser med stenslunga. Poliser som träffades av stenarna slogs till marken med full kraft.

I Stockholm friades samtidigt samtliga av de män som åtalats för en grov våldtäkt mot en ung kvinna i Fittja förra året. Det är viktigt att påminna om att vi lever i en rättsstat även de dagar då domstolarnas insatser tycks oss fjärran från det folkliga/politiska rättsmedvetandet. Misstänkta brottslingar ska fällas enbart om bevisningen mot dem uppfyller de krav om bevisvärdering som domstolarna har att följa. Bara därför att det i medierna och i politiken är högt tryck på hårda och fällande domar i våldtäktsmål ska inte domstolarna döma misstänkta våldtäktsmän till hårda straff.

Och om det är så att domstolarna saknar brottsrubriceringar och lagrum för att döma de som attackerar poliser till mer kännbara straff än nio månader – som med häktningstider och ungdomsrabatter blir mycket kortare – så kan inte domstolarna ”hitta på” straff bara för att det finns ett högt tryck på stränga straff för brott mot poliser.

Lagrummen och straffsatserna är i grunden lagstiftarnas sak. Det juridiska underlaget behöver hålla en sådan kvalitet att domstolarna med god rättssäkerhet kan avkunna stränga och praxisskapande straff på sådana områden som samtiden uppfattar vara särskilt allvarliga. Ledtiderna är långa i de här frågorna. Ansvaret för det juridiska underlag som levererats in till domstolarna samt ansvaret för personalförsörjningen inom rättsstaten delas därför som minst av justitieministrarna Thomas Bodström, Beatrice Ask och Morgan Johansson samt av deras respektive statsministrar Göran Persson, Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven.

Sexualbrott och attacker mot rättsstatens tjänstemän har väldigt höga straffvärden i det allmänna rättsmedvetandet och inom den seriösa politiken. Domarna i Göteborg och Stockholm visar att saker och ting befinner sig i allvarligt olag. Politiken behöver ta ett djupt omtag. Fittjafallet ger en känsla av att unga kvinnor är närmast rättslösa offer. Göteborgsfallet ger en känsla av att det vilar något ”vardagsbrottsligt” över att gå till grova attacker mot poliser i tjänst.

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se