Widars krönika Socialdemokraternas utspel om migrationspolitiken (4 maj) har satt lite oväntade bollar i rullning. Plötsligt har S något som kan likna ett initiativ inför det kommande valet.

Den viktigaste frågan i politiken handlar alltid om regeringsmakten. Partier och politiker kan kasta ur sig förslag och vackra tankar dag och natt. Den första och sista motfrågan till dessa politiker bör alltid vara: Hur tänker du göra för att ditt förslag ska bli regeringspolitik?

Regeringsfrågan var länge ett ickespörsmål i svensk inrikespolitik. Socialdemokraterna regerade alltid – i praktisk mening närmast obrutet mellan 1932 och 2006. Sannolikt grundlades blygheten inför regeringsfrågan under den eran. Att tala om vem och vilka som skulle regera efter ett val ansågs inte bara onödigt utan även lite sjaskigt och lågt. Förändringar var emellertid på gång.

När den borgerliga alliansen och moderatledaren Fredrik Reinfeldt var i sitt esse – valrörelserna 06 och 10 –- så grillades Socialdemokraterna ideligen av frågor om Hur och med Vem som de tänkte sig att regera? Då var alliansen mellan de fyra borgerliga partierna stark och enad och i majoritet i riksdagen.

Nu har allt förändrats igen. Sverigedemokraternas entré och stadiga väljar- och mandattillväxt har kastat alla gamla sosse- och alliansmaktordningar överbord. Sannolikt har vi i och med mandatperioden 2014–2018 inlett en kortare eller längre era av minoritetsregerande. Ingen av de olika sidorna i politiken kan kosta på sig att vara särskilt kaxig i regeringsfrågan. Tjuv- och rackarspel och katt- och råttalekar tar stor plats. Migrationsångesten – som PM Nilsson på DI:s ledarsida så träffande talar om – har rentav seglat upp som en sakfråga av regeringsformerande karaktär.

Moderatledaren Ulf Kristersson vill gärna ha en snabb, djup och grundlig överenskommelse med S om migrationspolitiken. Kristerssons huvudsyfte är att undvika att invandringsfrågan helt ska blockera en regeringsbildning med allianspartier. Att försöka blockera något sådant ligger å andra sidan helt klart i S intressesfär som för egen del hemskt gärna befriar sig från de påtvingade kompisarna i V och MP.

Å tredje sidan är väl varken Kristersson eller Löfven superintresserade av att helhjärtat stiga in det konservativa blocket – S, M, SD, KD – för att utkämpa valstrider mot det liberala blocket – C, L, V, MP?

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör på Corren. widar@folkbladet.se