Magnus Henrekson är professor i nationalekonomi och en profilerad debattör i skolfrågor. Jag frågande honom en gång varför han som nationalekonom var så fokuserad på utbildning. Enligt honom var det närmast självklart. ”Det finns inget som är så viktigt för demokratins och välståndets uthållighet som utbildningskvalitet”, svarade Magnus Henrekson. I dagarna publicerades en ny bok där Magnus Henrekson axlat redaktörskapet.

Tillsammans med professorskollegorna Martin Ingvar, Inger Enkvist och doktoranden Ingrid Wållgren har Henrekson författat boken ”Kunskapssynen och pedagogiken – varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas.” (Dialogos förlag 2017)

Nyligen bjöd professorerna in till ett boksläpp på Armémuseum i Stockholm. Jag var där.

Martin Ingvar är mer allmänt känd som ”hjärnforskare” och författare/utredare/föreläsare om barns lärande. Vid boksläppet ombads han att kommentera regeringens aktuella budgetförslag om att sex miljarder kronor ska satsas på att öka ”likvärdigheten” mellan skolor.

”Man kan inte kompensera för fel riktning genom att öka hastigheten”, svarade Martin Ingvar. Hans kommentar var inte bara fyndig och slagkraftig. Martin Ingvar sammanfattade faktiskt med denna mening kärnan i författarnas kritik av skolutvecklingen sådan den gestaltats i Läroplaner och i praktiskt utförande under en ganska lång period.

Boken är en svidande och akademiskt underbyggd uppgörelse med den svenska skolans ”tvekan inför kunskap”, som Inger Enkvist träffsäkert uttryckte saken. Skolans ovilja att ta kommandot genom att tydligt peka ut att det och det och detta ska eleven kunna – alldeles oberoende av vad eleven eller elevens föräldrar har för syn på saken – utgör grundproblemet. Magnus Henrekson underströk att det allvarligaste problemet är att ”de sämsta eleverna” som i den gamla svenska skolan presterade ”ganska bra” numera har blivit riktigt usla.

När kunskapsmålen relativiseras och individualiseras och när skolan inte är en säker och trygg plats så får hemmiljön katastrofalt stort genomslag i skolan. Skolans kompensatoriska uppgift – att ge alla chansen att komma ifatt – sviks på ett samhällsfarligt sätt.

Boken ger också hopp. Det finns goda belägg för att situationen kan förbättras tämligen snabbt om staten bestämmer sig för att sätta kunskapen i centrum.

”Hoppet är ett grundläggande biologiskt behov hos människan. Hoppet om att ansträngning och kunskap ska löna sig är därför grunden för en bra skola”, sa Martin Ingvar.

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se