Widars krönika Småpartier är små just därför att de allra flesta medborgare tycker att småpartierna är lite konstiga. Inte på det viset att de är konstiga för att de är små utan därför att de är små därför att de är lite konstiga. Små partier kan växa, utvecklas och bli större. Och då blir de mindre konstiga i medborgarnas ögon; eftersom fler medborgare röstar på dem.

SD är Sveriges nyaste parti som växt från mycket litet och mycket konstigt till halvstort och därmed lite mindre konstigt. Partiledaren Jimmie Åkesson beskrev den här växtprocessen i Fredagsintervjun med Jörgen Huitfeldt på Kvartal.se för några veckor sedan.

Jimmie Åkesson menade att ett parti som växer "slipar liksom ner sina kanter och hörn på egen hand." På "egen hand" är nog en frisering av verkliga förhållanden. Partiledningen har fått ägna mycket hårt arbete åt

uppgiften att rensa i riksdagslistorna och åt att utesluta kneplundare ute i environgerna.

Hur som helst så är det just ambitionen att på sikt växa till ett stort parti med högst ordinära konstighetsgrader som gör SD så utmanande för de två lite större partierna S och M. Riksdagens övriga småpartier – med undantag för Centerpartiet som inte har glömt hur det var att vara stor och näst störst i riket – har vare sig potentialen eller i vissa fall ens lusten att bli stora. De är hellre specialpartier än storpartier.

Redan som mycket litet riksdagsparti satte SD skräck i S och M. Att ta avstånd från SD blev viktigare än sakfrågan. Och SD växte. Och migrationspolitiken körde i diket så det sjöng om det.

Efter sju svåra år är nu S och M uppe på banan igen. Den senaste partiledardebatten (6 maj) visade emellertid att nästan alla av småpartierna i S och M:s respektive närståendekretsar ställde mängder med krav och motstånd för att stödja Löfvens och Kristerssons återgång till snarlika och stabila ramar för migrationspolitiken.

Lärdomen från vad sju år med SD och MP i förarsätet ställde till med borde ha vaccinerat S och M mot att återigen låta visavi medborgardjupen lite konstiga partier få bestämma politiken. Ta hand om initiativet i stället. Använd majoriteten som finns i riksdagen. Gör upp med varandra i en långsiktig överenskommelse. Låt partier som vill vara med. Men utan att få igenom skruvade villkor och konstiga krav.

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se