Widars krönika Partier är numera ganska bräckliga kärl. Medlemmarna är inte besvärande många (särskilt få är det slags "frivilliga partister" i arbetsföra åldrar och med huvudena någorlunda på skaft som är medlemmar inte främst därför att de "måste" gå in i ett parti för att få arvoderade uppdrag typ som Alice Bah Kuhnke fick göra när MP ville ha henne till kulturminister). Partierna är i huvudsak skattefinansierade, intäkterna från medlemsavgifter är i många fall försumbara i jämförelse.

Partiorganisationernas inflytande på den faktiska politikens utformning är knappt märkbart. Ett övertydligt exempel på detta var när medlemsombuden på Kristdemokraternas riksting 2015 – under stor mediedramatik – röstade igenom ett nej till Decemberöverenskommelsen. Dagarna efter det omskakande beslutet ställde de tre övriga borgerliga partierna upp bakom KD:s nej. Och sedan fortsatte allt som vanligt i riksdagen. Decemberöverenskommelsen – som ger största partikonstellation rätten att få igenom sin budget även om det finns en majoritet som är emot – gäller ännu i denna dag.

Riskerna med bräckliga partier utan några särskilt meningsfulla roller i politiken är bland annat att partierna kan utvecklas till något slags uppvisningsarenor för varjehanda modenycker. I vår identitetspolitiska nutid känner till exempel många partier ett behov av att visa upp sig som mångfaldiga organisationer med väl synliga representanter från de största invandrargrupperna från Afrika och Mellanöstern.

Som Centerpartiet i dagarna har fått erfara på ett mer hårdfört sätt så kan priset ibland bli högt för värvningar på identitetspolitiska grunder. Högt upp i partiledningen har man uppenbart blundat för att islaminspirerade invandrarföreträdare för partiet i Solna tingsrätt – och i något fall även som riksdagskandidat – verkat för en politik som går helt på tvärs mot vad Centerpartiet och Sverige är. Tidigare har även Miljöpartiet, Moderaterna och Socialdemokraterna halkat snett i det identitetspolitiska slasket.

Kanske blir Centerskandalen en tankeväckare för partierna? Kanske dags att uppgradera intresset för partiorganisationen? Som man bäddar får man som bekant ligga.

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se