Trots att vi lade 200 mil bakom oss på E4:an och körde genom landets mest tätbefolkade områden, från centrala Norrköping, Linköping, och Göteborg till Stockholms och Malmös utkanter var synen av en polisbil så ovanlig att barnen i baksätet ropade ”hurra” när en råkade visa sig.

Självklart är min observation anekdotisk men stärks likväl av en rad artiklar i svenska medier om sambandet mellan ökningen av anmälda vardagsbrott och bristen på poliser i yttre tjänst. (Förra sommaren räknade vi till tre polisbilar, varav två på toppen av ett garage utanför Liseberg)

Jag kan inte ens föreställa mig reaktionen här borta om en polisinspektör uttalat sig som sin svenska motsvarighet i Dalsland: ”Medborgarna kan inte alltid räkna med att en polisbil kommer om något hänt. Jag skulle vilja gå så långt att hävda att landsbygd/glesbygd är ett utsatt område...Vi gör så gott vi kan för att ge medborgarna trygghet” (Expressen, 9 maj).

Så gott vi kan?!

Eller om en butiksägare i stan satt upp en skylt som den i Surahammar i somras: “På grund av allvarliga hot mot personal valde vi att stänga tidigare idag. Vi har ringt polisen men dom dyker aldrig upp.”

Ägaren kommenterade själv läget (SVT, 19 juli): ”Jag är chockad över hur ett samhälle kan få ha det så här. Det är rena High Chaparral.”

För den som är van vid att se flera patrullerande poliser varje dag känns det märkligt och en smula oroande att köra mil efter mil utan att stöta på en enda polis. Jag var inte den enda utlandssvensken på Sverigebesök som noterade samma sak på Twitter. Var håller polisen hus egentligen?

Förklaringen till att just USA har fler synliga poliser är rätt enkel. Här har även små samhällen sin egen poliskår som till stor del finansieras av lokala skatter. Om jag ringer polisen dyker de upp inom ett par minuter. (Jag har ringt tre gånger: 1. Förvirrad och genomblöt man satt på vår veranda. 2. Förrymd patient från psyket gömde sig i vår foaje. 3. Träd välte på huset.)

Den dygnet-runt-öppna polis­stationen ligger en kilometer bort, bredvid stadshuset i centrum av Newburyport med sina 18 000 invånare. Här arbetar 30 heltidsanställda poliser av olika rang och specialiteter samt sex trafikledare. Bland färdmedlen finns förutom ”cruisers” märkta Newburyport Police, två Harley Davidson, och ett antal mountainbikes vars syfte är, enligt polisens hemsida, att göra polisen lättillgänglig för medborgarna.

Det krävs inte mer än en tur hemi­från för att få syn på dem. Polisen dirigerar – uppenbart uttråkade – trafik runt vägarbeten, sätter dit fortkörare på löpande band, susar förbi med tjutande sirener mot okända mål, deltar i ­informationsmöten på skolan runt hörnet, patrullerar cykel­vägarna, och går runt på stan och småpratar med folk (ja, jag har även sett dem äta donuts). Dessa uniformerade personer av ordning är dock inga man skulle komma på tanken att tjafsa med.

Tre kilometer norrut har den lilla grannkommunen Newbury sin egen uppsättning poliser och cruisers. Samma sak i West Newbury. Och Ipswich. Och Rowley. Och Salisbury. Och tusentals andra byar runtom USA. Av alla problem och utmaningar som finns här är polisnärvaro inte ett av dem.

Kanske tycker någon att det låter som om jag bor i en polisstat. Jag kallar det hellre trygghet.

Ulrika är frilansjournalist och uppväxt i Åby. Hon bor sedan många år i nordöstra USA.