Svenska Akademin har genomlevt många kriser sedan 1786 då kung Gustav III skapade institutionen. Akademin har i perioder hamnat i trubbel med såväl kungar som med allmänheten. Akademin har stängts ner – någon gång under ett par år och under sin drygt 230-åriga existens har De Aderton fått hantera långa epoker av bakvattensimmande och av interna fejder. Dagens kris tycks inte vara särskilt allvarlig i jämförelse med mycket av det som förevarit under seklernas gång. Dagens maktkamper framstår som tämligen oskyldiga; även om problemtyngden i skandaler med touch av sex, hemliga klubbar och pengar inte ska underskattas.

Att en akademi med ansvar för Vältaligheten har ledamöter som kan ta heder och ära av varandra med vällustigt utformade ordtirader kan inte överraska någon. Förväntningarna bör ställas högt. Det vore verkligen förödande om ledamöterna förföll till språkbruk och bråkvanor av socialmediekaraktär; "Du är en jävla idiotrasist!!!" Den tidigare ständige sekreteraren Horace Engdahl har ett betydligt bättre lyft i Expressen: "Orden sviker mig när jag försöker karaktärisera det vanvett som har brutit lös", skriver Engdahl och öser sedan på med ord som inte alls svikit honom.

Kritiken mot Akademin är på många sätt väl historiskt förankrad. Till Ekot säger författaren Jan Guillou anser att ledamöterna beter sig som "femåringar i en sandlåda" varpå han själv omedelbart beter sig just som en femåring i en sandlåda när han ifrågasätter ledamöternas "mänskliga mognad". (Vad nu femåringar i sandlådor har gjort för ont?)

Författaren Lena Andersson säger i samma inslag att hon tycker att Akademin bör vara kvar eftersom den är en lämplig plats för "udda figurer." Så här har det låtit under århundradenas gång.

Akademins verkliga kris i modern tid kom i samband med ansvaret för Nobelpriset i litteratur. Mellan 1909 och 1974 fick inte mindre än sju svenskar - varav fem akademiledamöter – litteraturpriset. Kulmen kom 1974 då två akademiledamöter – Eyvind Johnson och Harry Martinson – delade Nobelpriset. Anklagelser om provinsiellt navelskådande fick institutionen att skaka. Ledamöterna skärpte sig och tog sig ur det svåra läget. Det skulle dröja 37 år tills en ny svensk prisades.

Mitt tips är att det kommer att ta ungefär lika lång tid innan någon ny sexskandal briserar i kretsen av de Aderton.

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se