Vår bästa tid är nu. Allt ligger framför oss och många är i tanken redan någon annanstans än på jobbet. Vi drömmer fagra drömmar om semestern.

Då när önskningar ska uppfyllas, familjerelationer blomstra, upptäckter göras. Vi ska ha det kul och skönt. Ladda batterierna.

Det är ju egentligen väldigt märkligt att vi lägger så oerhört mycket krut på 5 av årets 52 veckor. Vi borde satsa lite mer på de övriga 47.

Av en slump har jag den senaste tiden intervjuat tre personer som i sina yrken jobbar med människors mående på jobbet. På olika sätt missionerar de om hur viktigt det är att ha roligt på jobbet, se det positiva, att alla känner sig sedda, hörda och bekräftade.

Framför allt poängterar de att det är allas ansvar hur stämningen är, inte bara chefens.

Arbetsmiljö beskrivs ofta i ord som arbetsbelastning, rätt utrustning, ventilation, höj- och sänk-bara skrivbord, tunga lyft, faror . . .

Men egentligen är det ju vi själva, människorna på arbetsplatsen, som är den viktigaste parametern i arbetsmiljön.

Har vi pakter och allianser?

Snackar vi skit om varandra?

När någon gjort något extra bra – är vi uppmuntrande eller missunnsamma?

Fokuserar vi på problemen eller styrkorna?

Tröstar vi i motgång?

Peppar vi i medgång?

Vad vet vi om varandra?

Har vi ens samma mål?

Hur tar vi hand om nykomlingar?

Frågar vi dem hur de upplevde stämningen när de började, vad det var de såg?

Reder vi ut fnurror eller sopar vi dem lite galant under mattan, svär tyst och jobbar på?

Har vi vissa som delger omgivningen varje detalj om sitt privatliv och andra som vi knappt vet om de har en partner eller ej?

Är det bara after-work-tillställningar som gäller? Bira på en pub, eller finns det bättre medel för att skapa ett bra jobbkitt?

Många jobbrelationscoacher förespråkar att vi helt sonika lär känna varandra bättre, men det är inte oproblematiskt.

Övningar, lekar och samtal som vissa tycker är roliga och intressanta kan av andra upplevas som fåniga, irrelevanta och rent av förnedrande. Vi är här för att vara professionella och utföra vårt jobb, inte för att ägna oss åt flummigt relationstrams. Mumbojumbo.

Efter intervjuerna har jag funderat över vilken typ av kollega jag själv är. Eftersom jag är känslostyrd är jag rädd för att det är väldigt olika, beroende på dagsformen.

Stark, tålig och positiv för det mesta, nedstämd och lite skör ibland. Men kanske kan jag bli lite jämnare i humöret bara genom att sätta upp den här krönikan ovanför skrivbordet . . .

Med tanke på hur mycket tid vi spenderar på arbetet är det sorgligt med människor som tycker att jobblivet är ett helvete.

De borde ha skilt sig från sina jobb för länge sedan. För sin egen, men också för andras skull.

Genom att vara konstant gnällig på jobbet drar de ned kollegorna i sitt missnöjesträsk och pinkar liksom ideligen i det gemensamma badvattnet (en bra metafor som även barn kan förstå).

Men kanske är det som Gubben brukar säga som förklaring till att inte fler olyckligt gifta skiljer sig:

Ett känt helvete är bättre än ett okänt.