Språkspalten En läsare frågar om ordet vart. Och då inte den vanligare språkfrågan om när det blandas samman med var. Utan han funderar på vart i betydelsen blev. Som i "jag vart trött". Är det kanske dialektalt i trakterna av Västervik, frågar han.

Det är det inte. Men att frågan kommer från det området är inte konstigt. Det finns en geografisk gräns för hur vart används. Norrut är vart ett helt naturligt språkbruk, vad gäller talet i alla fall. Söder över dominerar blev. Mest variation finns i ett område som innefattar Västervik och Östergötland, lite grovt sett.

Det är inte så att vart är en slarvigare form av blev, vilket möjligen en del uppfattar det som. Båda orden har i själva verket en lång historia i svenskan. I den äldre bibelöversättningen heter det: ”Och Gud sade: ’Varde ljus’; och det vart ljus.”

Vart är preteritum (imperfekt) av verbet varda. Den formen, varda, används ytterst sällan. Bli har tagit dess plats. Av varda återstår i dagens språk i stort sett bara vart-formen. Dock verkar den vara ganska stabilt förankrad i de områden där den används. Jag tror inte heller det hör till bara äldre människors språk. Så vart lever nog vidare. Och det finns inget skäl att önska något annat.

Daniel Erlandsson skriver språkkrönika varje måndag. Skicka frågor och synpunkter till daniel.erlandsson@ostgotamedia.se