Yttrandefriheten lever farligt. Endast en person av hundra är helt emot inskränkningar av tryck- och yttrandefriheten.

Siffrorna presenteras i en rapport från SNS Demokratiråd, Medierna och yttrandefriheten, som diskuterar framtidsperspektiven på området.

Den svenska lagstiftningen är uppdelad på flera olika områden. Lagar, regler och de institutioner som övervakar att dessa efterföljs skiljer sig åt beroende på vilken teknik som förmedlar innehållet. Radio och tv har sina villkor, pressen har sina och internet sina. Något av en snårskog, menar demokratirådet och påpekar att många länder har en mer enhetlig lagstiftning.

Dessutom har medierna - och framför allt pressen - hamnat i en legitimitetskris, hävdar man. Allmänhetens fokus har hamnat på ansvarlösa felsteg som när Expressen publicerade osanningar om Mikael Persbrandt.

Den som försvarar yttrandefriheten invänder naturligtvis att detta är enskilda händelser i ett system som i huvudsak fungerar väl. Och att Expressen fälldes för förtal för sina osanna påståenden om Persbrandt. Lagen skyddar alltså redan mot lögnaktiga publiceringar.

Men allmänhetens stöd för yttrandefriheten sviktar. Det är oemotsägligt - och allvarligt nog.

Demokratirådet har en del goda argument för sina slutsatser; att det behövs en mer enhetlig lagstiftning och att mediernas former för självreglering kan behöva ses över.

Men i en tid när opinionen är så negativt inställd till själva kärnan, yttrandefriheten, är det svårt att inte känna oro över vad en sådan "översyn" skulle få för resultat.

Fria medier och en fri opinionsbildning är demokratins livsnerv. Skadas den blir konsekvenserna katastrofala. Låt den insikten vägleda varje tanke på förändrad lagstiftning.