Det är lätt att snubbla på Kina. Det vet inte bara Björn Eriksson.

Å ena sidan är Kina en fantastisk möjlighet. Världens mest folkrika land med en ekonomi som växer så det knakar. Varje dag kan vi läsa om eller se inslag om rika kineser som lever ett lyxliv som varken vi - eller för all del förra generationens kineser - ens kunnat har drömma om. Möjligheten tar sig flera uttryck. För det första är det låga löner, vilket är en lockelse för företagare i tillverkningsindustrin världen över. För det andra är den potentiella marknaden enorm. Rika kineser handlar, precis som rika européer och amerikaner.

Den tredje och kanske viktigaste aspekten är att ett rikt och blomstrande Kina rimligen är en garanti för stabilitet i Asien. En värld det är tryggare att leva i.

Det finns bara ett problem:

Kina är en diktatur. Inte en desperat och skör militärdiktatur som den i Burma - utan en väletablerad och välmående kommunistdiktatur. En diktatur som dagligen ger prov på kall brutalitet. Ordet är inte fritt utan var och en som vågar avvika riskerar sin framtid och sitt liv. Och sin familjs. Antalet avrättningar i Kina är högre än i något annat land i världen, cirka 4 000 om året. Anhängare av Falun Gong vet. Förespråkare av demokrati vet. Kritiker av partiet vet. Björn Eriksson vet.

Problemet för politiker och högre statstjänstemän, som Eriksson, är att ta tillvara de ekonomiska möjligheter för svensk räkning som Kina erbjuder och samtidigt bibehålla en moralisk trovärdighet inför sin hemmapublik. I princip finns det två sätt.

Det ena är att argumentera för att handel mellan länder är det bästa sättet att i det långa loppet befrämja en demokratisk och fredlig utveckling. Så sa till exempel landshövdingen vid sin föreläsning i Nanjing. Det är sant. Det är en grundläggande liberal hållning som visat sig hålla streck.

Tyvärr är det argumentet inte till mycket stöd för de kineser som, i väntan på denna ljusa framtid, lever i förtryck. Det är skälet till att diskussionen om demokrati måste paras med krav på respekt för mänskliga rättigheter. Tyvärr har våra makthavare märkligt svårt att leverera kritik på det här området, vilket inte minst Fredrik Reinfeldt var ett exempel på vid sitt möte med Kinas president Hu Jintao tidigare i år. En passivitet som han har t berättigad kritik för.

Björn Eriksson har framstått som ett föredöme. Vid ett flertal tillfällen har han berättat - till exempel i Corren - om sina föreläsningar på det kinesiska universitetet. Fullsatta föreläsningar med just demokrati och mänskliga rättigheter som tema. Correns korrespondent Ola Wong bevistade den senaste och kunde rapportera att demokratin berördes marginellt och mänskliga rättigheter inte alls. Temat var affärer.

Det är djupt pinsamt för Björn Eriksson.