Turordningsreglernas försvarare brukar säga att tryggheten är viktigast. Men trygghet för alla dem som står utanför arbetsmarknaden, och för dem som blir mobbade eller av andra orsaker inte trivs på jobbet, är när det finns många lediga jobb att söka. Då måste rörligheten öka.
Varför stannar många misshandlade kvinnor kvar hos mannen som slår?
Hoppas de på ett ordentligt skadestånd?
Nej, det är snarare så att misshandel bryter ned självkänslan. Kvinnorna klarar inte av att lämna förövarna.
Men när Stefan Fölster och Björn Lindgren från Svenskt Näringsliv funderar över varför många offer för arbetsplatsmobbning stannar kvar på sina arbetsplatser, så framför de just idén om skadestånd (DN Debatt 28/11).
Fölster och Lindgren spekulerar i att mobbningsoffer generellt gör ett sämre jobb än kollegorna och att de hoppas på att arbetsgivaren ska tvingas att köpa ut dem.
Det är helt fel.
Forskning om arbetsplatsmobbning visar att de som utsätts inte gör ett sämre jobb än kollegorna. Tvärtom löper den som är särskilt duktig och ambitiös förhöjd risk att bli mobbad. Forskarna pratar om ett "nivelleringstänkande": ingen får vara bättre än de andra, då sätts hon på plats.
Forskningen visar också att mobbning leder till svårt psykiskt lidande, att ämnet är starkt tabubelagt och att offren skuldbeläggs - både av sig själva och omgivningen.
Mobbningsoffret som en högpresterande person som lider och lägger skulden på sig själv är alltså en riktigare bild än de fria fantasierna om dåliga medarbetare som maskar och hoppas på att bli utköpta.
Trots okunnigheten om mobbningsforskning landar Fölster och Lindgren i en riktig slutsats: mobbningsoffer, och alla andra som vantrivs på jobbet, skulle få en bättre tillvaro med förändrat anställningsskydd och uppluckrade turordningsregler.
För vad är det egentligen som hindrar ett mobbningsoffer från att säga upp sig?
Att med självkänslan körd i botten och tveksamma referenser från nuvarande arbetsgivare försöka hitta ett nytt jobb är ingen barnlek. Särskilt inte när turordningsreglerna skyddar dem som redan har ett jobb, och effektivt stänger andra ute.
Personer som vantrivs på jobbet är inte de enda som lider av orörligheten på arbetsmarknaden. Ungdomar, invandrare, äldre arbetslösa och de som vill börja jobba efter en lång sjukskrivning är utestängda - mobbningsoffren och de som vantrivs är inlåsta.
I dag arrangerar Företagarna ett samtal där bland annat anställningsskyddet diskuteras ur ett företagarperspektiv - att företagen skulle våga anställa fler om reglerna inte var så rigida.
Men individperspektivet är minst lika viktigt.
Försvararna av turordningsreglerna säger att tryggheten är viktigast. Trygghet för vem? Inte för alla dem som inte har en chans att få in en fot på arbetsmarknaden, och inte för mobbningsoffren och dem som hatar sitt jobb men ändå inte vågar säga upp sig.
Med förändrat anställningsskydd skulle färre människor stanna på ett jobb som bryter ned deras hälsa och livslust, bara för att de ligger bra till på turordningslistan. Med fler som säger upp sig blir det också fler lediga jobb att söka.
Tryggheten att veta att det finns fler jobb därute är viktigare än tryggheten att här kan jag stanna och bli mobbad tills jag går i pension.