Israel påverkas lika mycket som resten av världen av den globala finanskrisen. Ändå har krisen knappt nämnts under valspurten. Inför valet, som hölls i förrgår, var det bara säkerhet som diskuterades.
Israel påverkas lika mycket som resten av världen av den globala finanskrisen. Ändå har krisen knappt nämnts under valspurten. Inför valet, som hölls i förrgår, var det bara säkerhet som diskuterades.
Och det kan man förstå. Israel har ända sedan det bildades levt med konkreta hotbilder. Med den färska konflikten i Gaza i minnet är det inte förvånande att valet kretsade runt säkerhet.
Men det blev inget tydligt valresultat. Både Kadimas ledare Tzipi Livni och Likuds ledare Benjamin Netanyahu utropade sig till segrare.
På sätt och vis har båda rätt. Livnis mittenparti Kadima blev största parti, med 28 av knessets 120 mandat. Men högerpartiet Likud kom tätt därefter, med 27 mandat, och ser man till småpartierna blev det tydlig högerövervikt. Netanyahu bör alltså ha de bästa förutsättningarna att bilda regering.
Men ingenting är givet. På tredje plats kom det ultranationalistiska Yisrael Beitenu, med 15 mandat. Dess ledare Avigdor Lieberman har uppmärksammats mycket sedan han krävde att araber som inte är lojala med Israel ska förlora sitt medborgarskap.
Lieberman påminner litet om den avlidne främlingsfientliga och populistiske Pim Fortuyn i Holland som slogs för homosexuellas rättigheter. Lieberman kämpar för minskat religiöst inflytande i politiken. Han vill att rabbinerna ska få mindre att säga till om, och han vill möjliggöra borgerliga äktenskap. Detta kan göra honom svår i en högerregering med ortodoxa inslag. Mycket riktigt har Livni redan hört sig för om möjligheterna för en koalition mellan Kadima och Liebermans parti.
Frågan är vilken potentiell regering som är bäst för en fortsatt fredsprocess. I Israel är inga politiker fredsduvor, och Kadimas ledare Livni var utrikesminister under offensiven i Gaza. Ändå är Livni den som väcker störst fredsförhoppningar - hon är den enda som under valrörelsen pratat om fred och hopp, och hennes parti Kadima är för en tvåstatslösning.
Likud har en hårdare attityd. De satt i politisk opposition under Gazakrisen, som Netanyahu anser avslutades för tidigt. Netanyahu är inte beredd på några kompromisser när det gäller mark, och han vägrar att diskutera en delning av Jerusalem. Hans recept för att minska oroligheterna i landet är att förbättra den ekonomiska situationen för palestinier på Västbanken.
Israeler som har intervjuats i svenska medier tycker att det bästa vore en koalition mellan Kadima och Likud. Det skulle ge en relativt stark regering. Dessutom skulle Livni kunna fredsförhandla utan att israelerna blir rädda, när höken Netanyahu garanterar en tuff hållning från Israels sida.
Men det är troligtvis utopiskt att hoppas på. Det realistiska är i stället att Likud bildar en högerregering - med eller utan stöd av Liebermans ultranationalister och det illa sargade arbetarpartiet. Det innebär troligtvis en paus i fredsprocessen, vilket är synd. Å andra sidan är det kanske inte realistiskt med fred när Hamas vill utplåna Israel från jordens yta.