Förskolan kramas av opinionsbildare från vänster till höger, av politiker - och av svenska folket (förskolan brukar hamna högt i förtroendemätningar). Det är positivt att förskolan uppskattas, men det finns en baksida: Familjer som av olika anledningar väljer bort den blir lovliga måltavlor för en orimlig kritik.

Det visar sig i debatten om vårdnadsbidrag. Det är en barnlek för borgerliga att kritisera vårdnadsbidraget, eftersom det strider mot alliansregeringens arbetslinje. Ändå hamnar arbetslinjen i bakgrunden i den borgerliga kritiken. I stället hålls själva förskolan fram, och det beskrivs som en katastrof att barn på grund av vårdnadsbidraget inte går i förskola, eller börjar senare än de annars skulle ha gjort.

Liberala ledarsidor som annars anser att invandrare och svenskar ska ses som individer och inte klumpas ihop i "vi - svenskarna" och "de - invandrarna" är plötsligt djupt bekymrade över att just invandrarfamiljer utnyttjar vårdnadsbidraget. Tydligen är det extra hemskt när invandrarbarn går "miste om mycket av den pedagogik och det sociala samspel som barn (...) får i förskolan" (DN 29/11-09).

Att många svenska föräldrar skjuter upp förskolestarten eller gör förskoledagarna kortare genom att snåla på föräldrapenningen och arbeta deltid talas det tyst om. Tyckarna låtsas som om alla svenska barn börjar förskolan vid ett och går där på heltid - kanske för att det är lättare att berätta för invandrare i förorten hur de ska leva än att kritisera de egna grannarna och arbetskamraterna?

Borgerligheten har köpt makarna Myrdals förskoleideologi, utan att vara medveten om det. Det rimliga för den som gillar både arbetslinje och individens frihet vore att se förskolan, och andra barnomsorgsalternativ, som en nödvändighet för att föräldrarna ska kunna arbeta. I stället har Myrdalsperspektivet (se "Kris i befolkningsfrågan" från 1934) vunnit: Förskolan ses främst som samhällets sociala och pedagogiska fostran av barnen.

Problemet är att med den synen borde förskolan bli obligatorisk, vilket vore ett antiliberalt förmynderi över familjerna. Dessutom signalerar man att föräldraansvaret inte är viktigt. Borgerliga förespråkare för förskoletvång borde också läsa vad makarna Myrdal såg som det yttersta målet för förskolan: Att utrota den förhatliga individualismen och fostra barnen i kollektivism.

Att vårdnadsbidraget strider mot arbetslinjen betyder inte att obligatorisk förskola är det enda alternativet. Respekterar man individernas frihet måste man låta familjer ordna barnomsorgen som de själva vill. Borgerliga förskoletvångsförespråkare borde fundera över vilken tradition och ideologi de bygger sin övertygelse på.