Många skrattar bort frågan om ett heterosexuellt vaginalt samlag kan innebära att mannen blir våldtagen, och hänvisar till anatomin. Enligt logiken "erektionen ljuger inte" menar de att även om mannen påstår att han inte vill så bevisar hans kroppsreaktion motsatsen. Den manliga erektionen ses som ett ordlöst samtycke till sex. Men kroppen och huvudet kan vilja olika saker. Det gäller vuxna män och det gäller rimligen i ännu större utsträckning unga pojkar.

Som Corren berättade i måndags så är egentligen allt sex med personer under 15 år våldtäkt av barn enligt lagen. Men eftersom det förekommer att personer yngre än 15 har frivilligt sex finns det utrymme för lindrigare rubricering eller ansvarsfrihet, om det har skett i samtycke och åldersskillnaden är ringa. TT:s genomgång visar att domarna är könsfärgade. När en 15-årig pojke har sex med en 13-årig flicka är sannolikheten större att han döms än att en 15-årig flicka som har sex med en 13-årig pojke döms. TT berättar till och med om en flicka som friades från våldtäkt av barn trots att hon tjatade sig till samlag med en minderårig pojke.

Petter Asp, professor i straffrätt, tror att de olika bedömningarna beror på vår bild av manlig och kvinnlig sexualitet och våra förväntningar på hur ett sexualbrott ska se ut.

Med andra ord: 13-åriga pojkar, liksom vuxna män, antas alltid vilja ha sex. Skulle de mot förmodan inte vilja så antas de ha styrka nog att freda sig. Och skulle en 13-årig pojke säga att han egentligen inte ville ligga med sin äldre flickvän - då finns det "ordlösa samtycket", erektionen, som en förevändning för rättsväsendet att inte ta honom på allvar.

Diskrimineringen innebär att pojkar har sämre rättssäkerhet än flickor och att de inte skyddas från de risker som följer med en alltför tidig sexdebut.

Den praxis som utvecklats är också förnedrande för flickor. Medan 15-16-åriga pojkar förväntas ha mognad och ansvarskänsla nog att inte sexuellt utnyttja yngre flickvänner, finns inga sådana förväntningar på 15-16-åriga flickor. Här skymtar uppfattningen att kvinnor och flickor saknar förmåga att ta ansvar och förutse konsekvenser i sexuella situationer.

De könsfärgade domarna i sexualbrottsmål som rör unga tonåringar borde alltså engagera varenda feminist, genusvetare och maskulinitetsforskare: De är klockrena exempel på hur en fördomsfull syn på könsroller och sexualitet inte bara påverkar vardagen och mediedebatten, utan faktiskt upphäver principen om likhet inför lagen.

Att inga sådana reaktioner har hörts stärker tyvärr misstanken att många genusdebattörer i Sverige i dag bara bryr sig om orättvisor som drabbar kvinnor, och gärna eldar under myten att i sexrelaterade sammanhang är kvinnor alltid offer medan förövarna alltid är män.