Det är svårt att förhålla sig till regimer som begår avskyvärda brott. Vi lever i en värld i vilken det blir allt svårare att definiera vad som är diktatur och verklig demokrati.

Tankarna går till George Orwells och hans bok "1984". Många diktaturer använder sig av demokratins attribut. Makten koncentreras till en stor ledare som till exempel i Kina och Ryssland. Vi ser också hur demokratier i vår närhet går mot ett mer totalitärt styre som i Polen och Ungern. I FN är det självklarhet att man för dialog med alla även de mest obekväma. De som vurmar för ett demokratiernas förbund skulle knappast få en enklare världsordning. Den första utmaningen hade varit att avgöra vilka länder som ska räknas som demokratier.

Det finns flera exempel på framgångsrik dialog mellan parter i konflikt. Kubakrisen var nära att leda till ett kärnvapenkrig mellan USA och Sovjetunionen, men löstes fredligt. Även unionsupplösningen mellan Sverige och Norge hade kunnat sluta i krig.

FN grundades med idén om att organisationen skulle förhindra krig. Olof Palme sa att FN är de små staterna bästa vän. Idag är FN även de mer totalitära staternas vän. Ryssland och Kina blockerar nästan konsekvent alla resolutioner i FN:s säkerhetsråd om Syrien. Det har lett till fruktansvärda konsekvenser och skadat FN:s trovärdighet.

Vad kan då göras? Ett viktigt bidrag är att dialogen används som ett medel för påverkan. Sverige har relationer på alla nivåer med andra länder, näringsliv, regioner och kommuner. Dessvärre så är vi ofta inte förmögna att använda mötet för att diskutera mänskliga rättigheter.

Ursäkterna är många och ofta sägs det att det inte är ”vår sak” att diskutera utrikespolitik. Det är ett märkligt argument som ofta förvånar värdarna som är beredda att just diskutera frågor som de kritiseras för. Jag har själv haft tuffa samtal med företrädare bland annat från Kina. Det har varit svårt men trots allt snarare lett ökad respekt och bättre samarbete. Undfallenhet är i många kulturer värre än ärlig kritik.

Det kräver kompetens, mod och större ansvarstagande av olika företrädare som reser på uppdrag i världen. Diplomatin i sin traditionella skepnad måste även den moderniseras. Dialog är inte enbart en form utan snarare innehåll. Därför behövs både utbildning och praktiskt utbyte med andra politiska kulturer.

Ingen kan längre avskriva sig ansvaret att bidra till en bättre värld. Hur svårt det än är att tala med regimer som grovt bryter mot mänskliga rättigheter så är alla andra alternativ sämre. Dialog är civilisationens bästa redskap.

Dag Hammarskjöld tillbringade på 50-talet en hel vecka med de kinesiska ledarna för att få amerikanska fångar frigivna. Att inleda med en uppriktig dialog innebär förstås inte att vi ska avstå från sanktionsmedel när det är nödvändigt.

I allt detta ligger tron på dialogen som ett medel för förändring. Dialog med diktaturer är trots allt bättre än krig. Det påminner oss om den senaste tidens händelser på Koreahalvön där Sverige har haft och har en viktig roll. Det kan leda till att ett möte mellan Donald Trump och Kim Jong-Un äger rum på svensk mark. Om så blir fallet är det inte bara en fjäder i hatten för Sverige – utan också för idén att dialog, om den används bra, kan leda till positiva resultat.