I söndags startade den andra säsongen av Sveriges Televisions dokusåpa Allt för Sverige där 10 vanliga amerikaner med svenska rötter får besöka sina förfäders hemland med målet att vinna det stora priset: Ett möte med sina svenska släktingar.

Serien har blivit en succé. Förra säsongens sista avsnitt sågs till exempel av en och en halv miljon tittare. Det är uppenbarligen något i upplägget som lockar oss. Kanske är det att vi under en timmes tid får följa med till ett Sverige som så många håller kärt?

Serien ger oss det vackra och idylliska med vårt land; röda stugor med vita knutar placerade mitt i vår underbara natur, smyckad i sin fagraste sommarskrud. Det är en överdos av både "den blomstertid nu kommer", "en vänlig grönskas rika dräkt" och "i denna ljuva sommartid". Det är en flykt bort från det Sverige de allra flesta av oss lever i idag. Det är en resa tillbaka i tiden och ut på landet. Till lugnet och naturen.

Programdeltagarna gör sitt till. Så olika, men så lika. Alla skiljer sig åt, men de delar samma strävan om att finna sina svenska rötter. Alla känns äkta och de bevisar att blod alltid är tjockare än vatten även om hundra år eller mer har passerat sedan ens släktingar skiljdes från varandra.

Deras rötter är också våra. Därför är det så lätt att ryckas med i tårarna och känslostormarna. Inför sina förfäders kamp och umbärande finns inga andra känslor än ödmjukhet och stolthet. Genom deras jakt på sitt ursprung får vi en föreställning om hur vårt eget ser ut.

Däri ligger programmets storhet. Alla har vi en spännande släktsaga som väntar på att avslöjas.