Jämställdhetspotterna har skapat en spricka i LO inför avtalsrörelsen. Flera industrifack kliver av samordningen eftersom de inte gillar potterna. Men IF Metalls Stefan Löfven är alltför snäll när han säger att problemet är att lågavlönade kvinnor inom industrin tvingas acceptera att Kommunal får högre lönelyft.

Sanningen är att jämställdhetspotterna är ett tankemonster som saknar verklighetsförankring. LO-fack som är mansdominerade och har högre snittlöner ska hålla igen i sina lönekrav för att "skapa utrymme" för kvinnodominerade fack med lägre snittlöner, som Kommunal, att få högre lönelyft.

Men om industrifacken håller igen skapar det inte alls något ytterligare löneutrymme i kvinnodominerade branscher. Den offentliga sektorns löneutrymme är helt avhängigt skatteintäkterna, och de privata företagens (till exempel handel) löneutrymme beror på lönsamheten. De får inte mer pengar att lägga på löner för att andra, mansdominerade branscher har måttliga lönelyft.

LO:s jämställdhetspotter skulle kunna fungera i en planekonomi där staten äger alla företag och godtyckligt kan flytta pengar mellan industri, handel och barnomsorg. I den svenska marknadsekonomin blir de bara en meningslös symbol.

Jämställdhetspotterna ger inga vinnare, men två tänkbara förlorare: Medlemmarna i mansdominerade LO-fack, som tvingas hålla tillbaka sina lönekrav, och högskoleutbildade kvinnor i den offentliga sektorn, som får nöja sig med smulorna efter festen när Kommunals gymnasieutbildade kvinnor har fått sina jämställdhetspotter. Det är varken jämställd eller solidarisk lönepolitik, det är avundsjukans logik omsatt i praktik.