Politiker älskar skolan. Få offentliga institutioner är så lockande att sätta ideologisk prägel på. Vilket knappast är konstigt om man ser det ur ett krasst makthavarperspektiv. Kontrollerar du skolan, kan du forma det uppväxande släktet och säkra din framtida ställning. Den gamla överhetsstaten bedrev oblyg indoktrinering i konservativ nationalism och medborgerlig disciplinering, något som Herbert Tingsten skärskådade i sin läsvärda klassiker "Gud och fosterlandet. Studier i hundra års skolpropaganda".
Boken utkom 1969 och då blåste istället radikala vindar. Socialdemokraterna gick på offensiven för att göra skolan till en likriktare i social fostran, där vänsterideal om jämlikhet och solidaritet stod i förgrunden. Men utbildningspolitiken skulle även enligt Olof Palme ha som mål att ge Sverige ett "kraftigt tillskott i form av ekonomisk avkastning". Det målet kvarstår ännu. Hur ofta betonar inte politikerna utbildning som central faktor för vårt lands möjligheter att konkurrera på den globala marknaden? Annars är det nu Folkpartiet som dikterar trenden: S-flummet ska bort, medan faktakunskaper och disciplinering ska in. Det ordas gärna kring individuell utveckling. Mitt intryck är dock att den politiskt definierade samhällsnyttan alltid har högst prioritet.
Har det gått bra? Enligt PISA:s mätningar har svenska elever sämre kunskaper än OECD:s genomsnitt. Betrakta det som ett betyg på skolplikten och det instrumentella statsintresse den är uttryck för. I Finland har man vänt på steken. Ingen plikt att gå i skolan finns. Men väl en skyldighet för barnen att skaffa sig allmänbildning. Undervisningen kan utformas på eget sätt, exempelvis i hemmet. Individens behov är alltså det viktigaste och resultatet är talande: i PISA:s ranking är finska elever bäst i världen.