Septembers sol är mild och skön men dess bana allt lägre på himlen. Jag begrundar denna sanning och tänker med tacksamhet på hur mycket sommar vi haft i år, ja, alla år sedan vi började flytta fram klockan en timme år 1980. Just då dyker den senaste bulletinen från Bryssel upp: EU vill avskaffa sommartiden. Nja, riktigt så illa tycks det inte vara.

Brysselokraterna säger sig vilja tillmötesgå en folkopinion som inte klarar att ställa om klockan två gånger om året. Länderna ska ha en tid – valfritt vilken, men ingen omställning alltså. Av detta förslag lär det väl inte bli så mycket, alla ska ju komma överens i EU. Ändå gör det mig irriterad.

EU, den europeiska unionen, är en alltför bra idé för att tramsas med. EU är också som existerande organisation i kris, ja, i fara att sjunka ned till den sorts meningslös mötesverksamhet som utmärker så många internationella organ.

Medlemmar lämnar – Storbritannien, andra vägrar öppet följa beslut – Polen. Andra hotar med att inte betala medlemsavgiften – Italien. Och det ärende som sedan tre år står överst på dagordningen – migrationen – står kvar där möte efter möte utan beslut. Den svenske statsministern Stefan Löfven är väl nu den ende som tror på en gemensam europeisk lösning av flykting- och migrantfrågan. I vart fall hänvisar han den till EU under valrörelsen.

Och här är han rätt ensam, den som pratar om EU anses fjärma väljare. Detsamma gäller säkerhetsfrågor i stort. Undantaget i denna valrörelse är Liberalerna som ohejdat frustar av EU-entusiasm.

Ändå vet vi att Sverige inte är en ö – även om det är ena hälften av en halvö. Vi vet också att en av denna valrörelses mest uppmärksammade frågor – klimatet – inte kan lösas av svenska beslutsfattare.

Varför talas det då så litet om omvärlden och dess betydelse? Därför att det inte går att peka ut något sammanhang där nödvändiga beslut kan fattas. EU, FN, OECD, WTO – alla bokstavskombinationer lider av beslutskramp.

Delvis är den en följd av att USA är i färd med att abdikera från den ledarroll som blev en följd av dess seger i andra världskriget och i kalla kriget. Men den hänger också samman med att dessa organ är byggda för att tjäna och styras av liberala demokratier.

Nu uppträder populistiska, auktoritära, nationalistiska rörelser i flera av dessa länder. Också gamla demokratier rör sig från öppenhet och tolerans till inskränkthet och främlingsrädsla. Ingångna avtal rivs upp och det blir näst intill omöjligt att komma sams; ingen litar längre på att andra ska hålla vad de lovat.

Europa liknar mer och mer ett mycket gammalt Europa där nationella intressen styrde. EU-kommissionens försök att finna en fråga med folklig relevans – sommartiden – ter sig mot den bakgrunden än mer patetiskt.

Det europeiska samarbetet kommer att skakas om, sprickorna att djupna mellan öst/syd och nord/väst. Sverige hör hemma i nord/väst tillsammans med Tyskland, Nederländerna, Finland med flera och kanske Frankrike. Men hur ska det bli med Storbritannien efter Brexit, med östländerna? Det kommer att handla om röstvikt och pengar. Om detta borde vi prata i tid.

Att nu säga att vi ska invänta EU-beslut är som när ett statsråd tillsätter en utredning – litet rådrum innan frågan kommer tillbaka.