Hur orolig ska man vara? Hur orolig som helst. Över vad då? Över vår demokratis framtid.

Så lyder refrängen denna vår, några månader före valet.

De oroliga pekar på Facebook, Cambridge Analytica, på makedonska hackare och ryska trollfabriker. De finner data som säger att flertalet människor hämtar sina nyheter från nätet och från vilka avsändare som helst.

De fyra stora – SVT, Sveriges radio, DN och SvD – går samman för att bekämpa falska nyheter och försåtliga tolkningar. Och som vanligt – tar man det Stora landet i väster som exempel: Eftersom mr T vann valet med hjälp just av ryktesspridning, falska nyheter och påverkansoperationer styrda från skumrasket i öst så kommer också den svenska väljarkåren att manipuleras. Och – underförstått – valutgången kommer inte att uttrycka vad de svenska väljarna verkligen tycker.

Jag erkänner att ovanstående stycke kan te sig hårdraget men vill ändå hävda att hotet mot den svenska demokratin är mycket uppförstorat. Här är ett par skäl: Konspirationstänkande är inte särskilt utbrett i vårt land. De flesta av oss tar misslyckanden för vad de är – Transportstyrelsen till exempel lämnade ut sina register till utländska företag därför att de inte förstod bättre. Den förklaringen är å andra sidan ingalunda lugnande, bara väldigt mänsklig.

Även om många människor får nyheter via Facebook eller andra ställen på nätet är det få som enbart håller sig till historier som de får delade från anonyma källor. Förbluffande många är så välorienterade att de känner till namn och funktion hos regeringens medlemmar och likaså vilka oppositionens ledare är.

Och ännu en lugnande omständighet: Nätdebatt inklusive grova påhopp är en sysselsättning för relativt få vanliga arbetande väljare. Inte ens på den tiden då maskinskrivna insändare var ”folkets röst” behövde man utgå från att tio brev hade tio olika avsändare, det är likadant idag en nätaktivist kan uppträda i väldigt många förklädnader.

Jag tror att vi som har förmånen att verka i offentligheten och därmed följer nätet har låtit oss förledas av snabbheten och förfärats över grovheten hos nätets aktiva. De må vara aldrig så hårdföra men hur många är de? Och hur verkar de på väljarna?

Valrörelser har vi haft i hundra år nu och väljarna har klarat dem. Det parlamentariska systemet har fungerat, likaså den offentliga debatten. Hårda motsättningar, bittra förluster och ibland skarpa fördömanden av hela samhället – det har demokratin tålt. Och det kommer den att göra också när medborgarna har näsorna över sina mobiler och inte längre gömmer sig bakom papperstidningen.

Vi ska alltså inte vara så oroliga för den svenska demokratin och sommarens valrörelse. Vad vi däremot har skäl att känna oro och undran över är tillståndet i samhällstoppen. En myndighet som inte vet vad den har hand om – Transportstyrelsen igen, ett forskningsinstitut som låter forskare genomföra dödliga experiment – Karolinska institutet, en kunglig akademi i upplösning på grund av en sörja av ekonomiska oegentligheter och moraliska övergrepp – Svenska akademien.

Tillfälligheter utan samband eller säger exemplen något mer om vårt samhälle?