Barbro Hedvall: När blir hon Sveriges statsminister?

2012-08-30 02:30

Varför blir ingen kvinna statsminister i Sverige?

Det har nu gått mer än 90 år sedan de första kvinnorna tog plats i riksdagen och i år är det 65 år sedan den första kvinnan blev statsråd. Sedan Ingvar Carlsson 1994 bildade den första regeringen med lika många kvinnor som män har de andra regeringsbildarna följt hans exempel. Men ändå - alltså ingen kvinna på toppen.

Sommarens uppståndelse kring centerledaren Annie Lööf har satt frågan om kvinnor och politiskt ledarskap i fokus, för vilken gång i ordningen kan jag inte ens gissa. Som så ofta handlar det om slöseri, bristande kontroll, plus ett allmänt ifrågasättande av vad Annie Lööf uträttar. Och sedan den obligatoriska diskussionen om varför kvinnor granskas hårdare än män.

För det gör de. Om det påminns jag av Mikael Romeros bok om Toblerone-krisen. Mikael Romero var Mona Sahlins pressekreterare hösten 1995. Det var den hösten då det ännu stora, regerande socialdemokratiska partiet skulle välja Carlssons efterträdare. Och dåvarande vice statsministern Mona Sahlin var tydlig med att hon gärna ville bli socialdemokratins ledare - och Sveriges första kvinnliga statsminister.

Så dök alla dessa kvitton upp, kvitton på futtiga belopp, gamla och nya kvitton. Mikael Romero var en lika hängiven som hårt trängd pressekreterare under dessa höstveckor, när svenska medier löpte i skarp galopp mot "arvtagerskan". Hans berättelse har ännu efter sjutton år en oerhört stark närvarokänsla.

I omvärlden tycktes det mycket märkligt att två Toblerone kunde fälla en politiker. Om det bara hade handlat om kvitto- och korttrasslet hade det förvisso varit märkligt, men Mona Sahlins problem var att hon hade så många inom sitt eget parti emot sig. Grupperingar och enskilda människor som helst såg bakåt och för vilka det var främmande att det stora regeringspartiet skulle behöva ändras.

Denna socialdemokratins kluvenhet fanns kvar också när Mona Sahlin 2007 blev partiets ledare och utmanare om statsministerposten. Kritiken och motståndet mot henne fanns kvar.

Mona Sahlins kärlek till politiken är stark, passionerad, ja så utmanande att den kan bli farlig. En sådan känsla är ovanlig, också bland toppolitiker. De kan bli så brända att de tar ett steg tillbaka. Så har Margot Wallström gjort. I Bengt Ohlssons reportageporträtt "Margot" får vi förklaringen till att hon så länge och så bestämt vägrat infria partiets dröm om Hoppet, som kommer tillbaka och tar över.

Två kvinnor som nuddat vid den yttersta makten. Och så ett antal som fått förtroendet att leda sina mindre partier men utan att ha någon realistisk möjlighet att statsminister. Så ser det alltså ut 2012. Och är jag rätt säker även 2014. Men 2018 kanske?

Då kommer blickarna att riktas mot det andra stora partiet: Moderaterna. Hur starkt är det dolda motståndet mot kvinnor där? Hur förnyade är de nya moderaterna? Vem är hon som efterträder Fredrik Reinfeldt?

Barbro Hedvall

Dela och kommentera

Kommentarer (19) Kommentering stängd

Både Mona Sahlins och Annie Lööfs problem var/är att de är superkorkade. De borde aldrig ha haft kvalificerade arbeten. Men det får ingen säga. Självklart blir man då tacksam när kvittona dyker upp, som gör det möjligt att bli av med dem...

Det märkliga är ju, att det pratas om hur svårt kvinnor har att komma till makten. Men NÄR någon kvinna får makten - så är det alltid världens värsta. Har sett detta även på andra håll: kvinnliga professorer, kvinnliga klinikchefer i vården... det är alltid de SÄMSTA kvinnorna som blir. Man tycker ju, att de som ser ett självändamål i att just kvinnor ska väljas utifrån sitt kön, borde vaska fram DEN BÄSTA kvinnan. För att bevisa att "kvinnor kan".

Vidare går det inte att komma ifrån den detaljen, att om en kvinna gör karriär så går det ut över hennes barn. Om man ska ha barn överhuvudtaget, så går det inte att nå statsministerposten utan att försumma dem. (Och NEJ riktigt samma gäller inte pappor. Pappor måste inte vara fysiskt närvarande hos barnen en stor del av tiden för att vara bra pappor. Men det måste mammor. "Kvalitetstid" med mamma räcker inte för ett litet barn...)

En barnlös kvinna skulle kunna fungera, men jag tror att det också blir svårt i politiken. För många skulle hävda att en barnlös person - man eller kvinna - inte känner till eller förstår många av de politiska frågorna. Mycket av mognaden, och omtanken om kommande generationer, kommer ju just med barnen.

Så NEJ jag tror inte att en kvinnlig statsminister är en möjlighet. Eller ens något önskvärt.

Lejonmamman, 30 aug 2012, 8:17 Anmäl
Hmm... har själv suttit i många styrelser med kvinnor där de varit både ordförande eller ledamöter. De flesta mycket kunniga och skickliga, men... där har också varit ganska många som faktiskt inte tillfört ett enda dugg och som inte borde ha varit där. I några styrelser där jag själv varit ordförande har jag flera ggr tvingats kontakta valberedningarna för att vissa kvinnor (även män) skulle bytas ut. Valberedningar kör ofta efter någon slags dold kvoteringsmodell och det har lett till en kompetensförsämring i vissa fall.

Så... får väl till del hålla med dig (hur länge nu ditt inlägg får finnas kvar?)

Garfield, 30 aug 2012, 9:02 Anmäl
Jag har haft både kvinnliga och manliga chefer under mitt arbetsliv i den privata sektorn och utsått både kvinnligt och manligt ledarskap, några av de bästa cheferna jag haft var just kvinnor. Problemet tror jag är, att när politik tillåts vara en faktor i utsållandet av kandidater till toppositioner, som är fallet i tex politiska partier och i offentlig förvaltning, så är det inte främst reda kvalifikationer för tjänsten som fäller utslaget. Detta blir än tydligare då det gäller kvinnor, kanske då de oftast är färre till antalet i den ursprungliga urvalsgruppen och eftersom det finns en vilja att lyfta fram just kvinnor. "Det är dags för en kvinna nu". I takt med att jämställdheten penetrerar samhället underifrån (den börjar vid diskbänken!) tror jag dock att de här fenomenen på sikt kommer att minska.

Mona Sahlins och Annie Lööfs (snara?) fall har nog lite olika orsaker. Båda två är pigga entusiastiska ideologer, men ingen av dem har haft den statsmannamässighet som krävs av ledande politiker. Sahlin kanske var hämmad av hur hennes bakgrund stod i kontrast med den värld hon kom att leva i, kanske för att hon var kvinna i ett gubbgäng vars åsikter hon bara delvis sympatiserade med, och eftersom gubbgänget kanske kände sig hotat. "Affärerna" med godis och kvitton utgjorde bara partikeln kring vilken allt annat utkristalliserades.

Lööf är hämmad av sin ungdomliga naivitet. Lööf tror jag hade blivit en duglig politiker om hon fått mogna ett decennium till, fått mer perspektiv på tillvaron och lärt sig spelets regler ordentligt. Nu är hon dessvärre lika bränd som Sahlin.

Lejonmammans teaparty-influerade åsikter här ovan i diskussionen ger jag dock inte mycket för.

Blamesen, 30 aug 2012, 9:47 Anmäl
Delar i stort sett Blåmesens inlägg här.
Dock tror jag att det finns en tendens att kvinnor kritiseras hårdare. Eller tror, jag skulle vilja påstå att jag vet. Det har konstaterats i medieforskning att kvinnliga ledare och politiker får hårdare kritik än män - generellt sett.
Det är en logisk följd av vårt än så länge inte helt jämställda samhälle.
Tror också att det kommer jämna ut sig framöver då bl.a. kvinnors utbildningsnivå kommer gå om männens, och kvinnor kommer nå högre status därigenom.

Vet inte riktigt om statsmannamässighet är det som saknas/saknades. Mona Sahlin var en skicklig politiker med ordentlig erfarenhet och är inte direkt jämförbar med Lööf. Mediedrev och gubbgäng sänkte henne.
Om Lööf har statsmannamässighet vete fan, men hennes problem är hennes ideologi.
Lööf är en tämligen extrem nyliberal som helt enkelt inte tilltalar människor i särskilt stor utsträckning. Hon och hennes politik hade kanske bättre i ett 80-talets USA med Reagan eller Storbritannien med Thatcher. Att vilja avskaffa all trygghet och "den svenska modellen" är politiskt självmord.

Lejonmamman visar att hon inte heller är särskilt smakfull med sina bakåtsträvande eller som Blåmesen skrev teaparty-influerade åsikter.
Hon ska nog inte snacka så mycket om att vara superkorkad eftersom hon själv inte har hängt med utan ligger kvar i 1800-talets kvinnosyn.
Vem har sagt att du inte får säga det?
Möjligen din självupplevda offermentalitet som är vanliga bland högerextremister. Ingen tystar dig, vi ogillar dig bara.

Pseudonym, 30 aug 2012, 18:23 Anmäl
Rätt kul satirbild av Annie Rööv.
http://maxgustafson.se/2011/09/platt-skatt/

Pseudonym, 30 aug 2012, 18:05 Anmäl

1 2 3 4

Dela och kommentera

När pengarna inte längre räcker

Ledare Det borde vara hög tid att prioritera bland den offentliga verksamhetens åtaganden och sätta gränser för politikens ansvarsområden.9

Dilemmat med LO-facken

Ledare Att få vara med i en fackförening om man vill är lika mycket en rättighet som att få slippa att vara med om man av någon anledning inte vill vara med. De som inte tycker att de kan tala eller skriva för sig ska också ha möjligheter att komma till tals med arbetsgivaren.3

Ompröva stödet för Turkiet

Ledare Ett onyanserat och bombastiskt språkbruk kombinerat med överdrivet hårda tag, ibland även dödligt våld, mot demonstranter känner vi igen från Turkiet innan AKP-partiet kom till makten 2002. Men nu är det tydligt att den vägen inte lämnats av AKP och att utvecklingen dessutom går i fel rikting mot ett allt mer auktoritärt styre.