Exempel på verkliga eller påstådda försummelser eller skandaler inom exempelvis den statliga sektorn har duggat alltför tätt under senare år. Det räcker med att nämna Transportstyrelsen, polisens upphandlingar, Skatteverkets högsta ledning och underligheter kring vissa landshövdingar för att ta några exempel.

På ett generellt plan vill jag direkt slå fast att vi står oss gott vid en internationell jämförelse. Även jämfört med den privata sektorn tror jag inte att vi behöver skämmas. De har haft sina ok att bära som nyttjande för privat bruk av företagens flygplan, misstänkta insideraffärer m.m.

Jag tror heller inte att allt var bättre förr. När jag blickar tillbaks till 70- och 80 talet minns jag extravaganta färjeinvigningar, dyrbara middagar och musikalföreställningar som relativt frikostigt delades ut. Tidsandan var annorlunda och medias kritiska granskning var inte alls på samma nivå. Visselblåsare var då ett ganska okänt begrepp.

Att missförhållanden idag rullas upp av media tycker jag vi ska vara mycket tacksamma för. Det är garanten för ett gott samhälle.

Samtidigt ska vi nog självkritiskt medge att det finns med modernt språkbruk en klar förbättringsmarginal. Dagens styrsystem av myndigheter via stor egen självständighet och ganska ensidig koncentration på ekonomiska variabler har gjort att många myndighetschefer tycker att de kan leka egna företagare.

Kommer härtill att departementets styrning alltför ofta kännetecknas av ”inofficiella överläggningar” kan man få en ganska farlig brygd. Ingen blir ansvarig när något går snett. Här ser jag en klar skillnad när jag nu arbetar som ordförande för Riksidrottsförbundet där ständigt pågående överläggningar ger ett nästan självspelande piano.

Nästa problem är att alltför många höga chefer omger sig med staber som ska skydda dem mot dagens informationsbrus. Ambitionen må vara vällovlig men den leder lätt till att den högst ansvarige tappar kontakten med grunden för verksamheten. Exempelvis att inte vara nåbar för en bredare allmänhet. Inne i kretsen förtrogna har man varandras mobilnummer men för de som inte har ingången till denna pärleport kan kontaktvägarna till höga beslutsfattare vara nog så komplicerade!

Ett annat begreppspar värt att djupare analysera är kriterierna för utnämnandet av höga chefer respektive vikten av att ha eget inbyggt civilkurage hos de som axlar ett sådant chefsansvar. Utrymmet medger inte att jag utvecklar detta tema djupare men jag misstänker att de som läser detta har sina egna funderingar.

Många ropar på att lösningen kan vara att återinföra det straffrättsliga ansvaret för statliga ämbetsmän som Palme en gång i tiden avskaffade. Jag tror inte det löser problemet. För mig är det djupare sett en fråga om etik och moral och det kan man inte komma runt med lagparagrafer. När jag som mycket ung på 60 talet fick jobb på Finansdepartementet fanns en introduktionsfas via expeditionschefen där vi innan vi fick börja arbeta drillades i detta samt fick lära oss hur man utformar regeringsbeslut och den djupare innebörden i offentlighetsprincipen.

Dags för en renässans på detta tema?