Då är du inte ensam. Var tionde svensk har blivit utsatt för kortbedrägerier och statistiken ökar för varje år. Det är nämligen en både enkel och lukrativ business. Istället för att gå ut och råna någon lämplig pensionär på stan kan man nu sitta hemma med laptopen i knät och tanka ut kortuppgifter, cvv-koder och kontonummer från intet ont anade människors datorer.

Kortbedrägeribranschen har nu blivit så vardaglig att det till och med finns en etablerad svart marknad för stulna kortuppgifter på Internet, med kundsupport dygnet runt och rimliga priser på varorna. För cirka 250 kronor kan du köpa uppgifter från ett kort, med kortnummer, namn, giltighetstid, cvv-kod och allt.

Det här är ju naturligtvis inte klokt. Det rimliga vore ju att tro att bankerna skulle göra allt för att få bukt med den här brottsligheten. Om inte annat så förlorar de ju stora pengar på bedrägerierna. Men så enkelt är det inte. Allt handlar om avvägningar. Intäkterna på kortbetalningar är nämligen så mycket större än vad bankerna förlorar på bedrägerierna. Korten är en så viktig kassako för bankerna att de hellre tar förlusterna, ersätter kunderna snabbt och lägger locket på, så att vi håller oss lugna och inte tappar förtroendet för betalsystemen.

Det hela kanske kan tyckas acceptabelt tills vi inser att det ändå blir vi kunder som får betala i slutändan vare sig vi är privatpersoner eller idrottsföreningar. Dessutom stöder bankerna på det här sättet faktiskt indirekt kriminalitet. Ofta är det stora, kriminella nätverk som ligger bakom bankbedrägerierna som på detta sätt finansierar ännu grövre brott. Kriminaliteten har i bankvärlden förvandlats till en umbärlig transaktionskostnad!

Sverige ett ovanligt lätt land att begå kortbedrägerier i vilket också internationella undersökningar visar. Vi svenskar vill gärna vara moderna och samtidigt är vi kanske en aning naiva. Vi delar frikostigt med oss av information på nätet, när vi handlar, i sociala medier eller när vi rör oss med våra telefoner i fickan. Informationen berättar mer än vi tror om våra identiteter och beteendemönster, uppgifter som kan samlas ihop och säljas vidare på laglig eller olaglig väg.

Något jag har lärt mig genom åren är att aldrig ha ett kort som går till mitt huvudsakliga bankkonto. Jag brukar bara ha en liten summa pengar på det konto som är kopplat till mitt kort. Det finns också andra sätt att undvika att bli bedragen. Allra säkrast är förstås att i känsliga fall skippa kortet, fråga efter faktura eller betala kontant. Och inte blir det bättre av att hackers och andra illasinnade krafter visat att våra digitala system är sårbara.

Experter på att kapa oskyldiga människors identiteter verkar gå en ny vår till mötes för att inte tala om regeringar som i en framtid kan få ett horn i sidan till oss. Varför ska Putin eller någon annan potentat i ett sådant läge invadera Gotland om han på ett betydligt enklare sätt kan nöja sig med att slå ut våra digitala betalningssystem! Då kan vi vifta med våra plastkort bäst vi vill.

För mig känns det rätt att ställa frågan om kort och kontantlöst är det allena saliggörande. Jag är inte övertygad om det.