I konsten att bilda opinion blir man aldrig fullärd. Det gäller både stort som smått. En aktivitet som sysselsätter mig är att leda Kontantupproret. Det är ett nätverk vars medlemmar oftast gillar kort men som störs av storbankernas idoga försök att ta livet av kontanterna.

Kortfattat handlar det om att politiken överlät frågan att styra och hantera betalningssystemet till våra storbanker 2005. Eftersom bankerna inte tjänar pengar på att hantera kontanter men i högsta grad gör det när det gäller att håva in kortavgifter behöver man inte vara Einstein för att räkna ut vad som skulle ske. Som alla monopolister valde självfallet storbankerna att på allahanda sätt prioritera kortbetalningar och göra livet betydligt surare för kontantbetalande.

Och, det måste medges, kort, Swish och allahanda elektroniska betalningssätt är ofta både praktiska och attraktiva alternativ. Problemet är bara att stora grupper medborgare ställs åt sidan som” olönsamma” när digitaliseringen slår till. Marknadens triumf över politiken kan synas vara total.

Vi i Kontantupproret gnetade på. Påtalade att stora grupper ställs utanför, kriminaliteten med kapade identiteter tilltar liksom bedrägerier med mera, men lite talade vi för döva öron. Politiker från nästa alla partier duckade frågan och hänvisade till allahanda utredningar som ”skulle ta tag i frågan”. Sedan inträffar i närperspektivet några händelser som delvis ändrar bilden.

Forskare och försvarspolitiker kliver in på banan. Forskarna påpekar att digitala system är sårbara om man inte har ett analogt alternativ – en Plan B. Lite mer vulgärt uttryckt: Varför ska en främmande makt invadera Gotland om det räcker med att stänga av betalningssystemet! Då är man ju mer eller mindre värnlös och landet stannar.

Parallellt härmed strömmar journalister från andra länder hit. Deras normala fråga är varför vi är så naiva. Inget annat land i världen siktar mot helt kontantlöst och de beror inte på att utlänningar är mindre teknikkunniga än oss. Snarare kanske mer försiktiga och utan vår tilltro till pålitliga och välmenande myndigheter. Varför har landet Lagom blivit landet Ultraextremt? Själv har jag haft cirka 50 sådana intervjuer från världens alla hörn.

Som lök på laxen börjar valexperter röra på sig. Här talar man om fenomen som Brexit, amerikanska presidentval och genomförda val i Tyskland och Italien. Finns ett slags folkets ilska mot ”etablissemanget” och storstaden? Finns en vrede i folkdjupet som faktiskt kan ställa frågan om kontanter som ett analogt reservalternativ på sin spets i höstens val? Varför säger myndigheterna att vi ska ha kontanter hemma när ofärden kommer om de inte går att använda?

Vi anordnade för några veckor sedan ett mycket välbesökt seminarium i riksdagen på detta tema. Här medverkade de politiska partierna vars representanter, från moderaterna till vänstern, idkade självkritik. Vi kanske inte insåg riktigt konsekvenserna sades från politiskt håll. Kan frågan om vårt betalningssystem återerövras av politiken eller är de så kallade marknadskrafterna på detta område oemotståndliga (vilket då bara skulle gälla Sverige som nation)

Hur det än må gå med detta är det fascinerande vilka vägar opinionsbildningen kan ta.