För min generation, uppväxt under 50-talet symboliserades brottsligheten av Tumba Tarzan, mannen som gäckade ordningsmakten genom att efter genomförda inbrott under långa tidsperioder gömma sig i skogen. Eller av bedragaren som lurade postkassörskan genom att via skickliga förfalskningar i postsparbanksboken.

Som vuxen har man fått genomlida perioder där narkotikabrottslighet, organiserad brottslighet med starka inslag av våldsanvändning, gängbrottslighet m.m. varit ett alltför ofta förekommande inslag i samhällslivet.

Produktutvecklingen inom brottsligheten finner dock ständigt nya vägar. Varför ta för stora upptäcktsrisker och riskera för höga straff om det finns andra genvägar till rikedom. En sådan väg är kortbedrägerier. Det är bekvämt att handla med kort.

Vi knappar in våra kortuppgifter i butiker eller när vi beställer varor på nätet utan att tänka på att vi samtidigt ger ut konfidentiell information. Vi vill lita på de betalningslösningar som utvecklas och oftast fungerar de. Men i takt med den tekniska utvecklingen ökar också internetbedrägerierna. Trots ökade säkerhetsåtgärder ökade kortbedrägerierna i Sverige med 40 procent under 2015.

Trots att vi ibland kan läsa om denna brottslighet i medierna lägger de flesta företag och banker locket på när de själva drabbas av kortbedrägeriet eftersom de är rädda att skada förtroendet och varumärket. Det kan vara en orsak till att medvetenheten om problemet bland allmänheten fortfarande är lågt.

Det senaste året har det skett flera betydande dataintrång där stora mängder kortuppgifter hamnat i bedragares händer. Första kvartalet 2016 fick polisen in 25 000 anmälningar om kortbedrägerier, en fördubbling jämfört med motsvarande period året innan.

Sedan början av milleniet har det växt fram en alltmer organiserad och sofistikerad svart marknad för stulna kortuppgifter. För närvarande lär priset för en sådan kortuppgift ligga på 250 kr per styck. Då får köparen kortnummer, namn, giltighetstid och cvv-nummer.

Digitaliseringen har öppnat dörren till bedrägerier i en helt annan skala än tidigare när beloppen begränsades av vad gärningsmännen rent fysiskt kunde få med sig. Trots många propåer genom åren vägrar bankerna att lämna ut någon öppen statistik över volymen av denna ”nya” brottslighet.

Jag antar det beror på en rädsla att undergräva förtroendet för banksystemet om allmänheten fick veta hur omfattande volymer vi talar om. De skattningar jag sett från oberoende expertis på området svänger mellan 150 till drygt 300 miljarder. Det vore något för Tumba Tarzan att tugga i sig!

Enbart fullbordade bedrägeribrott brukar polisanmälas. Bankerna har byggt upp ett omfattande monitoringsystem som samlar på sig mängder av data om våra transaktioner. Bankerna vet därför vad vi brukar handla, för hur stora belopp, var vi brukar befinna oss när vi gör köpen och mycket mer. Det faktum att ”Storebror ser dig” gör att banker strävar mot att handla preventivt.

Det kan visserligen kännas skönt för den drabbade men det innebär ju också att det har blivit betydligt lättare för banker att behandla kriminalitet som en kostnadspost bland andra.

Därför väcks nu frågan alltmer om bankernas eget samhällsansvar.