Att privatisera verksamhet som tidigare varit driven i offentlig regi väcker känslor hos många – positiva som negativa. Det är ganska naturligt eftersom det ofta rör grundvalarna för våra värderingar. Själv är jag ömsom positiv, ömsom negativ beroende på vilken verksamhet vi talar om.

Ett exempel där jag definitivt är negativ mot berörde jag i min förra krönika, nämligen privatiseringen av vårt betalningssystem och ansträngningarna att utrota kontanter som betalningsmedel. Post Nord har väl inte direkt rosat marknaden och detsamma gäller vissa infrastrukturella beslut att öppna upp tidigare marknader som kännetecknats av monopol. Det äldre uttrycket ”Det går som tåget” har förvisso fått en ny innebörd!

En orsak till många misslyckanden med privatiseringar är att politiken gjort det för lätt för sig.

Handlingslinjen har alltför ofta varit: Sälj verksamheten till privata intressenter så ordnar sig resten. Man har glömt att en lyckad privatisering kräver en kompetent och kraftfull upphandlare och förmåga att förutse var möjligheterna till brott ligger.

Dammluckorna har alltför ofta öppnat sig för allahanda välfärdsbrott. Vi är väl många som har förundrats över fifflet när det gäller de viktiga stödfunktionerna för människor med funktionsnedsättningar, arbetslöshetsstöd eller bostadsbidrag. Och vad som kanske är värre än allt, att naivitet och bristande kontroller öppnat upp för olika former av organiserad kriminalitet.

Ofta har upptäcktsriskerna varit låga och straffen måttliga. Varför ska man som kriminell bara koncentrera sig på narkotikabrott när det är mer lukrativt att bredda sitt register till nya marknader.

Ett nytt exempel från de områden jag kan överblicka riskerar nu att växa fram, nämligen spelmarknaden. Det svenska monopolet har kapsejsat och lösningen blir nu att skapa ett svenskt licenssystem där aktörer som agerar från utlandet bjuds in.

Tanken är att konkurrensutsätta, sänka skattesatserna och göra det mera lönsamt att driva spelverksamheten inom ramen för en sökt licens utfärdad av en svensk myndighet. Många av dessa tankar är rimliga och åtgärder nödvändiga om inte den legala spelmarknaden helt ska haverera.

Som ordförande i Riksidrottsförbundet är jag positiv till det mesta men sedan kommer man till en hake. Jag, och alla som kan idrott, vet att vad man får spela på som ägare av en licens är viktigt, både moraliskt och för att motverka kriminalitet.

Ett gissel vi har är uppgjorda matcher där kriminella krafter tjänar miljonbelopp på att muta spelare och domare att fixa det resultat i matchen man vill ha. Med förkärlek vill man spela på resultat i lägre divisioner och helst på situationer som är svåra att avslöja. Det kan handla om första hörna, första röda kort osv. Ju lägre serie ju mindre möjligheter till kontroll och ju lägre belopp för mutan krävs.

Vi inom idrotten vill att sådana spelelement ska förbjudas om man vill ha en svensk licens.

Många spelbolag tycker tvärtom och hävdar att detta är ett nödvändigt inslag om man skall vilja söka licens. De kriminella finns redan på plats och ni kan ju ana vilken sida de hejar på! Man behöver inte vara raketforskare för att inse var de illegala förtjänstmöjligheterna ligger.