Sverige fortsätter att negligera sitt militära försvar. Samtidigt genomför Ryssland en enorm upprustning av sin krigsmakt. Något som svenska försvarspolitiker inte verkar ta intryck av.
Efter kalla kriget tog historien "slut". Marknadsekonomi och liberal demokrati hade visat sig överlägset alla andra samhällsystem. De senare skulle över tid fasas ut och ersättas av ett världsomspännande samhällsskick av västerländskt snitt. Några hot mot oss fanns inte längre kvar.
Men riktigt så blev det inte.
Ändå hyste man i Sverige - och övriga västvärlden för den delen - länge fromma förhoppningar om att Ryssland skulle gå just den vägen. Utvecklingen till demokrati och tillvänjning mot väst och USA var bara en tidsfråga. I enlighet med den förhärskande linjära historiesynen vore det den självklara följden av Sovjetimperiets fall. Under 1990-talet var det också en hållbar hypotes. Men inte längre.
Den ryska björnen har på allvar vaknat till och är av allt att döma full av revanschlust.
För tillfället rustar Ryssland för allt vad tygen håller. Nu senast höjdes anslagen till militären med 26 procent. På ett decennium har den ryska försvarsbudgeten fördubblats. Till och med 2020 har president Putin utlovat 75 nya fartyg, 600 nya stridsflygplan, 1000 nya helikoptrar och 2300 nya stridsvagnar. Antalet brigader ökar till 125 stycken. Sverige kan mönstra en. Kanske.
Bland annat införskaffas fyra landstigningsfartyg av fransk modell, vilken kan vara bra att ha om man vill placera trupper på oförsvarade öar i Östersjön. Ändå verkar ingen svensk kursändring angående Gotland vara i sikte. Vår största ö förblir utan försvar.
Förändringarna i Ryssland tycks inte på något sätt påverka ansvariga politiker i Sverige. Tvärtom, här sjunker försvarsbudgetens andel av BNP. Snart är försvarsbudgeten mindre än vår biståndsbudget. I och med köpet av Jas Gripen-plan av modellen E/F uppgraderas flygvapnet i takt med andra länder. Men pengarna som skjutits till - 200 till 300 miljoner kronor årligen - är alldeles för små.
Oundvikligen kommer någon annan av försvarsmaktens kapaciteter få stryka på foten när Jas-köpet ska genomföras. Om det inte sker en förstärkning av försvarsbudgeten vill säga.
Att närma sig väst verkar inte längre vara en del av den ryska strategin. Det märks inte minst i hur landet positionerar sig i stora internationella tvisteämnen: Kreml stöder Assad-regimen i Syrien och Irans fortsatta utveckling av kärnteknik.
När den ryske generalstabschefen Nikolaj Makarov höll tal i Helsingfors i somras varnade han länder som medverkar i västs missilförsvar för "preventiva anfall". Det är tydligt att med större muskler kommer tuffare "trashtalk" från Moskva.
Att använda Försvarsmakten som regulator i budgetarbete har nått vägs ände och måste få ett slut. Annars kan Sverige snart inte hävda sin egen nationella integritet. Den ryska björnen - som för inte länge sedan såg så grå och luggsliten ut - håller på att bli ung och stark igen. Men här hemma väljer regeringen att titta åt ett annat håll.