Det är den tid då ankorna samlas runt dammen och kacklar allt mer högljutt, som om havet inte fanns. Inget ont om dammen, näckrosorna och de trevliga grodorna som kväker. Men det är en plats för barkbåtar där ingen förvärvar den skepparexamen som krävs för att segla på rum sjö.

Att höja räntan med en kvarts procent, att något minska ränteavdragen eller återinföra ett mått av fastighetsskatt diskuteras som avgörande frågor, medan statschefer i Europa, i USA och ett stort antal andra länder hämtar sina idéer från 1930-talets mörkaste källarvrår. När Jan Björklund, som ende svenske ledande politiker, talar om vikten av att stärka EU, blir han närmast hånad i vissa medier. Inte för sina idéers skull utan bara därför att det ”inte samlar röster.”

Sanningen är, att visste vi inte vilket partiprogram som åberopades skulle vi förmodligen knappast veta vilka som stod för åsikterna. Utom på några punkter där vi med viss rätt kan tro att förslagsställarna själva varken vill eller tror att deras idéer skall bli verklighet.

Det är sannerligen inte bara klimatet som kräver snabba och resoluta åtgärder. I ett Europa, där mörkret faller allt djupare, måste vi nu beslutsamt tända demokratins alla ljus och förstå att kampen kan bli både hård och lång. Det är tid att på allvar diskutera hur den skall föras och vad vi som en liten nation verkligen har för handlingsmöjligheter. Jag tror att den diskussionen tjänar på att föras öppet och inte bara i diplomaternas slutna rum. Vilka allierade vill vi ha med oss på den resan?

De nordiska länderna borde vara självklara, men att enas om en gemensam handlingslinje är inte så lätt som man kan lockas att tro. Vilka som är våra verkliga gemensamma intressen i Europa måste definieras och det kan kräva att alla parter slaktar några av sina egna älsklingsidéer. Men det borde vara en möjlig, om än knagglig väg att vandra. Att ta ombord de baltiska länderna är sannolikt än mer komplicerat.

Deras behov av att bevara sin frihet inför ett ryskt hot kan göra att de söker nödhamn hos en starkare beskyddare än vad som bjuds i en nordisk gemenskap, som hittills alltid också har präglats av mer snack än verkstad.

Nästa allierade borde vara Nederländerna med vilka vi har många sammanfallande intressen. När väl detta intresseblock skapats är det läge att samordna vår politik med Tyskland och Frankrike. När man tar det steget ser man fullt ut vilken politisk katastrof det innebär att Storbritannien lämnar EU. En för oss naturlig allierad i kampen för demokratin och som hittills har kunnat balansera Tysklands allt mer dominerande ställning.

Två mål måste vi efterhand uppnå i Europa. De auktoritära strömningarna i Ungern, Polen och flera andra länder måste hejdas. De demokratiska strukturerna måste återupprättas. Vidare måste europeisk säkerhetspolitik ges starkare muskler och inte minst måste ett ekonomiskt blomstrande Tyskland tillsammans med oss övriga ta sitt ansvar för ett europeiskt försvar värt namnet.

Men allt detta får vi ta itu med, när ankorna om några dagar har lämnat dammen och vågar sig ner till havet.