Visst var det nästan en overklig syn. Att se den nordkoreanske ledaren skaka hand med Sydkoreas president Moon Jae-in tvärs över den 38 breddgraden, som sedan mitten på femtiotalet varit den starkt bevakade och militariserade skiljelinjen mellan de koreanska staterna. Och att sedan se Kim Jong-un brett leende ta steget över in i Sydkorea för att bege sig till förhandlingslokalen där de två skulle mötas.

Rapporten efter mötet är skriven i så positiva termer att man lätt kan förledas tro att dörren verkligen har öppnats till en ny koreansk vardag.

Ett fredsavtal har förebådats av de två koreanska ledarna. Det skulle då ersätta det gamla stilleståndsavtalet från förhandlingarna när Koreakriget avslutades 1954. De viktigaste undertecknarna var Kina och USA, inte de koreanska nyupprättade staterna.

Men ledarnas löfte om ett fredsavtal innebär inte att ett sådant kan undertecknas i brådrasket, bara att samtal kanske kan inledas. Det blir då den typ av förhandlingar om vilka man brukar säga att djävulen sitter i detaljerna och att ”inget är klart förrän allt är klart”.

I övrigt är den gemensamma kommunikén vidlyftig, löftesrik och utan besvärande preciseringar. Den talar om en halvö utan kärnvapen och en fortsatt fredlig samexistens mellan de två koreanska staterna. Det förefaller finnas en möjlighet att båda staterna avmilitariserar ett mer eller mindre brett område på ömse sidor gränsen.

För Sydkorea är det av stort intresse att nordsidans artilleri inte längre kan nå den sydkoreanska huvudstaden Seoul med fem miljoner innevånare och 25 miljoner människor i storstadsregionen. För Nordkorea är målet att alla sanktioner tas bort. Ren köpslagan om ett ekonomiskt stöd till dess usla ekonomi kan också bli ett förhandlingskrav.

Talet om ett kärnvapenfritt Korea är desto mer svårt att greppa. Det skulle kunna innebära krav på att amerikanska förband måste utrymma Sydkorea, något som ju ändå inte påverkar USA:s förmåga att angripa nordsidan med kärnvapen. Det förutsätter också att en kontrollorganisation värd namnet tillåts att fortlöpande och utan hinder inspektera och verifiera en nordkoreansk kärnvapenavrustning. Amerikanska inspektörer är knappast välkomna och USA har misstrott FN:s inspektioner i till exempel Irak.

Men - och detta är ett inte oväsentligt men - alla parter skulle politiskt kunna gynnas av ett avtal, även om dess brister bara nödtorftigt skyls över av vaga ordalydelser. Det är en smula mossigt, men jag vill ändå citera vår 1700-tals skald Johan Henric Kellgren: ”Vad mer, om villan oss bedrager, blott hon vår levnad lycklig gör?”.

Det är uppenbart att Sydkorea försöker att hitta ett utrymme, där man har en nationell frihet att agera utanför USA:s inflytande. Man måste också förmoda att Kina har utövat ett hårdhänt tryck på Kim Jong-un. Nordkoreanska kärnvapen skapar risker att man utan egen förskyllan dras in i ett storkrig med USA.

Frågetecknet nu är Donald Trump. Är han beredd att godta ett halvdant avtal som ett första steg, vilket ger honom en möjlighet att uppträda som en global fridsfurste? Trump som fredspristagare talas det redan om i dessa dagar i USA. Eller blir förhandlingarna bara ett sätt att visa styrka och en oböjlig supermaktsposition?