Som till exempel att Angela Merkel regerar i Tyskland. Priset hon fick betala blev förstås högt. Det suraste äpplet att bita i var att hon tvingades acceptera att Socialdemokraterna tar över finansministerposten. Det blir dyrt, eftersom SPD för sina väljare måste uppvisa reella vinster, som man uppnått genom att ingå i regeringen.

Man går till ett väl dukat bord som den förre finansministern, den sparsamme Schäuble skapade med en rad starka budgetar. Vilket inte var så märkligt i ett land, som de senaste åren haft ett kraftigt och ständigt växande handelsöverskott. En socialistisk skördetid skulle kunna skapa en ökad inflation i Tyskland, vars effekter kan påverka hela EU.

I den politiska ovisshet som Donald Trumps hot om ett handelskrig leder oss in i, är det få länder som idag är villiga att höja räntorna.

Det finns andra stora fördelar med att Merkel fortsätter att styra Tyskland, även vid sidan av det politiska förfallet i Washington. Ett är att EU:s politik gentemot Ryssland kommer att ligga fast med bestående sanktioner, men även med en väl upparbetad kanal för direkta samtal mellan Merkel och Putin. Det är sannolikt att Tyskland nu äntligen gör något konkret åt sitt starkt eftersatta och misskötta försvar. Läget är närmast förtvivlat.

Ingen av Tysklands sex ubåtar är för närvarande operativ. Av 224 stridsvagnar är just nu 105 användbara och stora delar av Tysklands flygvapen står på marken. Kortsiktiga besparingar på inköp av reservdelar har gett detta förödande resultat. Läget kommer att åtgärdas, men det tar lång tid innan man ser ett resultat. För en ny finansminister från ett närmast pacifistiskt SPD kommer mer pengar till försvaret knappast att vara en hjärtefråga.

Det är tillfredsställande att Tyskland tillsammans med Frankrike kan styra upp de avgörande förhandlingarna med Storbritannien, som nu inleds om landets utträde ur den Europeiska Unionen. Vi måste tyvärr förutsätta att den delegation som förhandlar i Bryssel för Storbritanniens räkning kommer att ha både orealistiska och samtidigt vaga förhandlingsbud.

Det brittiska Torypartiets interna och starka motsättningar är grunden till detta. Det beror inte minst på Brexit-anhängarnas demagogi, där friheten från EU varit allt och där man undvikit att på allvar diskutera de reella kostnaderna för olika former av skilsmässa.

Britternas svårigheter bottnar också i att regeringens tillvaro hänger på stödet i parlamentet från de tio unionisterna från Nordirland. Deras totala motstånd mot en tullhantering när gods passerar Irländska sjön kommer att blockera varje rimlig hantering av gränsfrågan på Irland. Den överenskommelse om förhandlingarnas fortsättning som skedde i december, sköt ju också Irlandsfrågan på framtiden med de mummel-mummel-formuleringar, som alltid används när politiker står utan idéer om en möjlig lösning.

Vi kan förutsätta att Merkel och den franske presidenten Macron håller EU samlat i denna fråga och hävdar att en irländsk tullunion är den enda lösning som finns på problemet. Verkligheten kan därför framtvinga en brittisk regeringskris med nyval långt innan förhandlingarna om Brexit är avslutade.