För åtta månader sedan, när vi just var på väg in i valåret 2018, skrev jag på denna ledarsida att jag önskade mig en annan typ av valrörelse än vad vi är vana vid. Nyårslöftet från de politiska partierna fick gärna bli att vara ärliga med landets problem och våga erkänna de svåra val och prioriteringar som följer av dem.

Med tanke på att finansminister Magdalena Andersson just hade presenterat sin sista budget för mandatperioden var det nog en naiv förhoppning. Glädjekalkylen landade på fyrtio miljarder kronor i reformutrymme – med vilket man i stället för att genomföra nödvändiga strukturreformer på bostads- och arbetsmarknaden byggde in permanenta utgiftsökningar som kommer att bli svårare och svårare att ha råd med.

När Stefan Löfven och Socialdemokraterna nu har presenterat sitt stora vallöfte för året – en veckas extra ledighet per år för alla föräldrar – går det att konstatera att valrörelsen har varit som valrörelser är som mest. För det är faktiskt svårt att förklara partiets satsning på något annat sätt än att det är en vecka kvar till valet.

Under hela mandatperioden har det talats om de problem som Sverige har inom välfärden och rättsväsende. Poliser och sjuksköterskor har vid flera tillfällen slagit larm om sina hårt ansatta arbetsmiljöer och den resursbrist som råder inom kärnverksamheter runt om i landet. Det råder konsensus om att dessa problem kommer att bli ännu svårare att lösa om några år när konjunkturen svänger. Politiker i alla partier har talat om vikten av att prioritera.

Socialdemokraternas förslag beräknas kosta 5,4 miljarder kronor. Det känns nästan löjeväckande att påpeka att det finns områden i statens budget där dessa skattepengar hade kunnat användas bättre. För svensk ekonom som helhet lär förslaget kosta närmare 50 miljarder kronor. Om man vill ge barnfamiljer en lättnad hade det varit både billigare och bättre att helt sonika låta skattebetalarna behålla motsvarande summa själva – och bestämma hur den används.

Men månaderna innan ett riksdagsval är naturligtvis en särskilt god tid att framställa sig själv som alla goda gåvors givare. Det går inte att vinna val i Sverige på att lova sänkta skatter, brukar man säga. Genom att utlova större och mer omfattande offentliga satsningar kan man däremot få väljarnas stöd. Redan för över hundra år sedan förutspådde ekonomen Amilcare Puviani att de styrande skulle komma att maximera allmänhetens tacksamhet gentemot staten genom att synliggöra fördelarna med offentliga system, men dölja kostnaderna.

Det är en metod som framgångsrikt användes av Socialdemokraterna under stora delar av 1900-talet. Jag funderar dock på hur länge till den kommer att fungera. Väljarna ser och bryr sig uppenbarligen om hur landet mår. Och de allra flesta förstår också att politik i grunden handlar om att med begränsade resurser försöka uppnå vissa mål – vilket innebär prioriteringar. Fem miljarder i semesterpengar är fem miljarder som inte kan satsas på polis eller sjukvård.

De allra flesta förstår också varifrån pengarna kommer, men kanske kan det vara värt en påminnelse ändå: När politiker i valtider framställer sig som generösa – var på din vakt. Det är dina pengar som de vill spendera.