Det finns ett antal ord som nästan alltid återkommer i den politiska debatten, som används som honnörsord och som stundom verkar ha fått eget liv – samtidigt som definitionerna av dem spretar lika mycket som vore de två helt väsensskilda begrepp. Jämlikhet är ett sådant.

Ordet användes redan i Upplandslagen från början av 1300-talet. I Svenska Akademiens ordbok kan man läsa flera olika definitioner från 1500-talet: jämställd, jämbördig, som har samma beskaffenhet, som befinner sig i samma ställning. I politiska sammanhang är ordet kanske närmast associerat med den franska revolutionens praktfulla treklang: frihet, jämlikhet, broderskap. Vid tiden för revolutionen liksom under den tredje franska republiken under 1800-talets slut innebar jämlikhet likhet inför lagen och avskaffande av feodala privilegier.

Sedan dess har jämlikhet använts av både höger och vänster i såväl europeiska som svenska sammanhang. De politiska ideologierna har sedan dess utformande lagt sin egen definition till begreppet. I den liberala politiska traditionen har man sett jämlikhet som att alla människor tillskrivs samma rättigheter och är lika inför lagen. Likvärdiga regler som leder till olika utfall kan således vara helt i sin ordning. I den socialistiska politiska traditionen har man å sin sida sett jämlikhet som lika utfall. Det innebär att lika rättigheter eller människors likhet inför lagen ibland måste offras för att uppnå jämlikhet.

De olika synerna på begreppet gör att människor ibland kan ha diametralt olika medel och mål – som till och med är direkt oförenliga med varandra – trots att de till synes talar om samma sak. Det blir tydligt i många diskussioner om såväl ekonomiska skillnader som diskriminering som jämställdhet.

I Sverige brukar det till exempel ibland heta att vi är ekonomiskt ojämställda – trots att vi har bland världens mest omfattande rättigheter och möjligheter att lyckas. Utfallen skiljer sig åt – vissa är rikare än andra – och därför det finnas en inneboende orättvisa i systemet. Det kan naturligtvis vara värt att undersöka om en sådan finns. Men det kan också vara så att olika människor gör olika val, har olika förmågor och värderar saker (som lång utbildning och hårda timmar i utbyte mot ett mer välavlönat jobb) olika.

Att kvinnor generellt tar ut mer av föräldraledigheten är ett annat exempel i vilket ojämlikheten lyfts upp som någonting att korrigera. Skillnaden i uttaget är för all del någonting som är väl värt att belysa och problematisera. Men kanske handlar det till viss del om att kvinnor på gruppnivå i gemen fattar andra beslut och gör andra val än män.

Listan på exempel kan göras lång. Poängen är att det finns avvägningar som man måste göra – men som sällan lyfts eftersom ord som låter bra och fina inte definieras och diskuteras. Vad gäller jämlikheten måste man i grunden välja: lika regler eller lika utfall. Om alla började med att erkänna sin egen prioritering i det valet hade debatten antagligen varit mer fruktsam.